Nu är det tio år sedan jag vid valstugan på stortorget i Örebro frågade om jag fick bli medlem i Centerpartiet. Det fick jag. Att ha ställt den frågan är jag stollt över och jag kan verkligen rekommendera den som funderar på att göra samma sak att göra slag i saken. Att bli politiskt aktiv är fantastiskt skoj.
Allt har dock sin tid. Nu har jag inte längre tiden att lägga tiden på politik. Jag upplever också att det finns en poäng med att låta politken vara något att göra under en period för att sen ge sig själv lite distans. Kanske kommer det åter en tid när ett politiskt engagemang blir aktuellt.
Under senare tid har jag funderat på om bristen på engagemang innebär att jag ska avsluta mitt medlemskap i centerrörelsen eller om jag ska fortsätta som passiv medlem. Det som har slagit mig är att den dagen man inte längre aktivt deltar i att påverka partiet så accepterar man det som det är idag. Om jag är medlem i Centerpartiet utan att åka på stämmor, skriva insändare och försöka påverka rörelsen i den riktning jag önskar så är det ett mycket mer aktivt val för dagens politik än det är när man tar varje chans som ges till att försöka förändra partiet. Trotts att jag tycker centerrörelsen har mycket som är väldigt bra så är jag inte beredd att göra det valet. Partiet är alltid bara ett verktyg och aldrig någonsin ett ändamål och ett obrukat verktyg är bättre att överlåta till någon annan. Det passiva medlemskapet innebär också mindre möjligheter till distans än det avslutade medlemskapet.
Oavsett medlemskap kommer jag fortsätta följa och kanske i nån mån delta i samhällsdebatten. Min tro på frihet är minst lika stark som tidigare, kanske är den för stark för att vara passiv medlem i något av de liberala partier som finns idag.
Jag hoppas att debatten någon dag kan flyttas från att handla om stat och myndigheter till att handla om människan. Att sluta diskutera aktievinster i skolbolag och börja diskutera utbildning för barn. Att sluta diskutera arbetsmarknaden behov av invandring och börja diskutera människans rätt att bo var (och här är det nästan så en svordom vore på sin plats) han eller hon vill. Att sluta diskutera nationers suveränitet och börja diskutera människans okränkbara fri- och rättiheter. För nog är det något allvarligt fel när världen passivt ser på när stater kränker människor för att världen är så rädd att kränka statens suveränitet? Jag vill se världen där människan blir viktigare än den administrationsnivå som vi kallar stat. Det kommer aldrig gå att helt släppa den kampen även om den nu får ske i andra former.
Centerrörelsen har många fantastiska idéer. Inte minst inom ungdoms- och studentförbund finns det liberala kämpar som brinner för friheten hos alla. Även i partiet sprider sig denna fasta övertygelse sig allt mer. Förhoppningsvis kan man bli ett lysande alternativ för liberaler i Sverige. Det är dock en bit kvar att vandra om man vill gå från att vara det närmast liberala alternativet till det självklart liberala alternativet. Jag hoppas man kan omsätta den frihetsiver som jag vet finns till mer än dom skatteundantag som tyvärr kommit att känneteckna partiets sakpolitiska gärning dom senaste åren. Inte för att avdragen är dåliga utan för att partiet kan så mycket bättre. Så tack för dessa år och lycka till kära centervänner!
