Att styra innebär ansvar

Idag fick jag ett propagandablad från Socialdemokraterna och LO i brevlådan som fick mig att reagera. Socialdemokraterna har styrt Kumla sedan dinosarierna dog ut men tycks ändå alltid vilja skylla Kumlas problem på någon annan. Går något bra är det tack vare socialdemokraterna men om något går dåligt är det på grund av någon annan.

Rubriken för det första inlägget i det 4 sidor långa utskicket är "Vårt uppdrag som socialdemokrater", en rubrik som skulle passa sig för ett bra inlägg om vad socialdemokraterna vill. Dessvärre är det väldigt mycket bortförklaringar om att allt är regeringens fel och väldigt lite om något socialdemokratiskt uppdrag i stycket som följer rubriken. Tyvärr fortsätter utskicket i den stilen rakt igenom. Väldigt mycket av att klaga på omständigheterna och väldigt lite ta ansvar för bristerna som den socialdemokratiska politiken visat på i Kumla.

Det är visserligen lätt hänt att man skriver om något negativt, det skapar ofta mycket känslor när något irriterar och därmed lockar det att skriva om. Den övervikt att klagomål i detta utskick är dock inget slumpmässigt eller beroende på känslor. Fokuset på klagomål kring omständigheter är ett tydligt fastställt syfte för utskicket. På första sidan finns en liten notis:

"Vi som företrädare för Socialdemokraterna och LO vill i det här bladet åter informera om det aktuella politiska läget med utgångspunkt från den moderatledda regeringens politik."

Trotts att man under lång tid haft oavbruten s-majoritet i kommunen vill man alltså inte informera om sin egen politik. Istället vill man söka bortförklaringar när flera kommunala nämnder går med stora underskott, när personalen är orolig och när kommunen ligger i bottenskikt i rankingar över Sveriges skolkommuner. Det tycks för mig lite konstigt att man inte vill ta något ansvar trotts att 237 kommuner av 289 klarar sig bättre i rankingen än Kumla. Det är samma regering för alla kommuner. Om detta vill socialdemokraterna uppenbarligen inte informera. Inte heller informeras om varför man gärna spenderar hundratals miljoner på sjöpark och badhus men inte har råd med en bra skola för alla. Det nämns att man satsar sig ur problemen men inte varför satsningarna fokuseras på byggnader och vattenbehållare istället för på barn och äldre.

Det finns en samlad opposition med fem partier som är beredda att ta över rodret, vi var beredda inför valet 2010 och vi kommer vara beredda inför valet 2014. Till skillnad mot socialdemokraterna är vi inte bara beredda att styra utan också beredda att ta ansvar för vår politik. Vinner vi förtroendet att styra Kumla kommer uppdraget vara att förstärka välfärden och människors möjligheter, inte att informera om alla bortförklaringar till varför det går dåligt. Alla barn måste kunna växa utifrån egna förutsättningar, alla äldre måste få möjligheten att leva värdiga liv och driftiga anställdas engagemang måste tas till vara genom ökade möjligheter och ökad flexibilitet när det gäller till exempel driftsformer för välfärdsverksamhet. Ett annat Kumla är möjligt, 2014 börjar förändringen på allvar.

Mesiga moderater

Vad händer med regeringens moderata ministrar? Carl Bildt som man kunnat lita på ska säga vad han tycker och driva på frågor på ett rakt sätt har på sistone varit lika blek som Laila Freivalds. När människor offrar sina liv för frihet och demokrati har han fokuserat på "politisk stabilitet". När en galen diktator bombat sitt eget folk har Bildt framstått som osäker och inte talat ur skägget.

Nu är det Billström som är igång och skriver på Expressen. Han berör asylpolitiken i Europa och kopplar det till situationen i norra Afrika. Argumentationen är att fler länder behöver ta emot fler flyktingar och han tar räkneexempel på vad det skulle innebära om alla länder tog samma ansvar som Sverige i förhållande till sin befolkning. I grund och botten är det bra att sätta press på andra länder att öppna gränserna mer. Dock har artikeln en väldigt tydlig underton av att Sverige inte behöver göra mer, vi är ju redan bäst så nu är det någon annans tur. Det Billström inte nämner är att asylpolitiken inte syftar till att överglänsa våra europeiska grannar i humanitet utan till att hjälpa människor i nöd. Dessa människor behöver inte mindre hjälp för att Berlusconi brister i viljan till flyktingmottagande, snarare tvärtom. Så Billström ska givetvis fortsätta sätta press på andra länder att öppna upp gränserna men det räcker inte, Sverige kan och bör samtidigt jobba för att själva hjälpa fler.

Sammanfattningsvis vill jag ge våra moderata vänner i regeringen ett tips:

Ryck upp er, just nu är ni gråare än Juholts mustasch.

Entreprenörskap driver landsbygden

Vänsterpartiet går ut och vill vara det nya landsbygspartiet och skriver om sina förslag på Aftonbladet. När vänsterpartiet misslyckas i stan är tanken att utmana om landsbygdsväljarna. Det finns dock ett grundläggande problem, förnekelsen av företagens och entreprenörernas betydelse för samhällsutveckling. Den företagarfientliga politiken är minst lika skadlig för människor på landet som i stan. På landsbygden finns mängder av småföretagare och kreativitet med en vana att lösa problem utan statens inblandning. Den kreativiteten och företagsamheten kommer landsbygdens väljare att försvara.

Ett annat problem är Vänsterpartiets syn på maktfördelning, till skillnad från Centerpartiet som bildades för att ge mer makt åt människorna, vill man styra och ställa över allt mer av våra liv. Jag tvivlar på att människor flyttar ut på landsbygden för att man så gärna vill låta andra styra över privatlivets detaljer. Företagarandan och stark känsla av självständighet driver landsbygden framåt, jag tror på en fortsatt positiv utveckling i samma anda och då måste Vänsterpartiet förpassas till oppositionsarbete.

Det bra att vänsterpartiet upptäckt att det finns människor på landsbygden men människorna på landsbygden upptäckte för länge sedan bristerna i Vänsterpartiets politik.

Några ord om Juholt

Att Håkan Juholt nu föreslås bli ny partiledare för socialdemokraterna är en ganska stor skräll. reaktionerna har varit blandade, sossarna verkar nöjda men det är svårt att bedöma om det handlar om taktiskt uppslutande för att inte visa oenighet utåt eller om det är genuint positiva reaktioner. Oroväckande nog verkar flera alliansföreträdare väldigt nöjda, trotts att kortet Juholt är relativt ospelat.

Jag har likt många andra begränsad kännedom om Juholt. Hans intryck vid gårdagens presskonferens var dock en humoristisk man med självdistans, egenskaper som kan skapa framgång för socialdemokratin. Samtidigt är känslan efter striden inför valet att egenskapen som tagit Juholt dit han är främst är vaghet. Endast den som är i stora delar intetsägande kan accepteras av de olika falangerna inom socialdemokratin. Höger- och vänsterfalangerna verkar inte ens vara överens var Juholt hör hemma på den politiska kartan, det säger en hel del om hans politiska positionering; den är vag. Frågan är hur väl han lyckas förnya partiet, om han ens vill det. Frågan är också hur han ska överleva en debatt mot till exempel Reinfeldt.

Det kan bli succé för Juholt om han klarar ledningen och sakpolitiska debatterna. Alliansen ska absolut inte underskatta honom. Det finns samtidigt risk för att han blir en ny Ohly, en rolig och trevlig prick men utan förmåga att vinna sakpolitiska debatter och därmed lite svår att ta på fullt allvar. Framtiden lär utvisa hur det går.

Börja på rätt ställe

Ibland är vi politiker oense, vi vill åt olika håll. Det innebär att inte alla kan få som dem vill. Ibland är vi dock ense men tycks inte få som vi vill i alla fall. Till exempel så vill samtliga partier få stopp på mobbningen i skolorna och att eleverna ska bemöta varandra och lärare med respekt. Vi är synnerligen överens om att jämställdheten behöver öka. Trotts att vi är överens är det dock svårt att komma framåt.

Jag tror att vi behöver skifta uppmärksamheten en aning. Under lång tid har vi berättat för andra hur dem ska göra, hur dem ska bete sig och hur viktigt det är med jämställdhet. Jag tror vi tjänar på att istället visa hur det ska gå till. Gå in och titta på senaste fullmäktigemötet och reflektera lite i hur politikerna bemöter varandra och om det är så vi får stopp på respektlöst beteende i skolan? Fokusera gärna även på jämställdheten, är det män eller kvinnor som dominerar i talarstolen? Vill vi få till förändring måste vi börja hos oss själva.

En dag om året?

Idag är det den internationella kvinnodagen och det årliga dilemmat om huruvida man ska gratulera kvinnorna för deras dag eller låta bli eftersom dagen beror på diskriminering. En del verkar bittra och påstår att kvinnorna bara har en dag om året med alla andra dagar tillfaller männen. Vad jag vet är det felaktigt. Inte heller på internationella kvinnodagen är lönerna lika eller jämställdheten uppnådd. Det är alltså männens dag varje dag, även idag, och även jag är lite bitter. Nej, det blir nog inget grattis i år heller.

Avskaffa nationalstaten

Till CUF's distriktsstämma hade jag en motion om att avskaffa nationalstaten. Tanken var till ganska stor del att skapa debatt på stämman men det finns givetvis en seriös tanke bakom.

Nu när regeringen och alliansen kommit överens i ännu en fråga som rör migrationspolitik så diskuteras ämnet flitigt. I grunden är jag mycket positiv till överenskommelsen som innebär ett steg i rätt riktning. Jag skulle dock vilja gå betydligt längre.

Att varje individ föds som en del i en nation och att tillhörigheten till denna nation begränsar möjligheterna att bosätta sig var som helst på planeten är långt ifrån den liberalism som jag eftersträvar. Nationsgränserna är osynliga gränser vars existensberättigande består i att underlätta den politiska administrationen. Det existensberättigandet tycker jag vi bör ifrågasätta.

Tyvärr används nationernas suveränitet till att förtrycka medborgare, i det globala samfundet har varje suverän stat mycket större rättigheter än den enskilde individen. Vi ser det runt om i världen, inte minst i Libyen, där världen handfallet ser på medan en galen diktator bombar sin egen befolkning. Anledningen är i grund och botten att den galna diktatorn som bombar anses ha legitimitet till att styra över nationen, den legitimiteten är idag större än oppositionella medborgares rätt att inte bli bombade.

Jag skulle vilja se en förändring från ett internationellt samfund som innebär samarbete mellan suveräna stater till ett globalt instrument som kan garantera grundläggande fri- och rättigheter. Ingen politiker bör kunna ha makten att begränsa människors fria rörlighet och ingen administration borde vara viktigare än de individer som administrationen har som syfte att serva. För att garantera mänskliga fri- och rättigheter bör nationalstaterna avskaffas och en global organisation utifrån federalismens principer sjösättas med individens bästa i fokus.

Säkerligen framstår detta inlägg som verklighetsfrånvänt och orealistiskt. Det är det också! Den dagen då utopierna dör ut har vi dock betydligt större problem än verklighetsanknytning. Det finns en poäng i att diskutera grundläggande visioner även om det inte är helt självklart hur dem ska kunna genomföras (världens diktaturer kommer sannolikt inte lämna ifrån sig makten för den goda sakens skull...). Det finns en poäng i att fundera över vilka strukturer som ligger bakom världens passivitet när människor förtrycks av diktaturer.

På distriktsstämman bifölls motionens andemening och det var ett litet steg i rätt riktning.

Valfrihet en nog så god ledhund

Maktlöshet kan svida, speciellt för den som är ovan. Det är ganska uppenbart att kommunstyrelsens ordföranden Lennart Eriksson (s) nu upplever ett sådant obehag.

Bakgrunden är en ansökan om att starta en friskola i Kumla som har inkommit till skolinspektionen. Det skulle innebära att en skola som inte socialdemokraterna kan basa över hur som helst skulle kunna upprättas och ge alternativ för medborgarna i kommunen. Lennart Eriksson är tydlig till Kumlanytt och säger sig inte se några fördelar med detta. Ökad valfrihet, konkurrens och antagligen en skopa nytänkande tycks inte imponera på socialdemokratin i Kumla.

Kommunen ska ge sina synpunkter till skolinspektionen innan beslut fattas och jag förutsätter att ett sådant ärende kommer föras till Barn- och utbildningsnämnden för diskussion. Där kan jag lova att det kommer lyftas upp många och klara fördelar med ökad valfrihet. Speciellt positivt tror jag det är för Kumla, en kommun som har problem med måluppfyllelsen i skolan. Vi vet att offentlig förvaltning inte alltid klarar av att driva verksamhet på allra bästa sätt och att alternativa huvudmän kan hitta förbättringsområden och få fart på en positiv utveckling som då även kan smitta av sig till kommunala skolor. Människor får större möjlighet att påverka sin livssituationer och föräldrarna som känner sina barn bäst kan på bättre sätt få till en skolgång som gynnar just deras barn.

Har socialdemokraternas synförmåga försämrats så pass att dem ändå inte ser några fördelar utan delar Eriksson uppfattning så är det allvarligt. Även för den blinda borde medborgarnas valfrihet vara en nog så god ledhund.

Som en liten notis ser jag på brännpunkt att Centerpartister tar strid för ökade anledningar till att ta studierna på allvar.

Normen tycks vara en man

När Göran Persson avgick och socialdemokraterna skulle utse en efterträdare blev det mer eller mindre ett krav att det skulle vara en kvinna. Mona Sahlin blev vald och partiet hade 2007 fått sin första kvinnliga partiledare. Nu när Mona Sahlins efterträdare ska utses har inte någon könstillhörighet specificerats och då ser dom troliga alternativen ut så här. Normen inom socialdemokraterna tycks vara att det ska vara en man om inte annat föreskrivs. Det tycks som om jämställdhet bara är ett politiskt område som det socialdemokratiska partiet vill driva men inte själva efterleva. Jag hoppas för svensk politiks skull att jag har fel.

Debattklimatet är ett allvarligt problem

Politik är viktigt. Oavsett om man vill att politiken ska styra mer eller om man vill flytta över mer makt till människor själva så är besluten som tas politiskt viktiga och den politiska processen bör vårdas. Det är dessvärre ganska enkelt att konstatera att politiken i Kumla har allvarliga problem. Måndagens fullmäktige var ett oerhört tydligt bevis på detta (video kommer publiceras längre fram på kumlanytt.se men finns ännu inte). Tyvärr är det ingen nyhet att samtal är svåra att uppnå i fullmäktige. Ett uselt debattklimat har etablerats där den som säger emot majoriteten snarare än motargument kan vänta sig personangrepp och härskartekniker.

Vi borde kunna enas, över hela politiska skalan, om att politiken är viktig och hantera den utifrån det synsättet. Att det är helt omöjligt att föra seriösa samtal och argumentera sakligt och med respekt i kommunens högsta styrande organ är ett jätteproblem för kommunens utveckling. Det riskerar bidra till politikerförakt och till minskade incitament för människor att själva engagera sig i den parlamentariska demokratin på lokal nivå. Det blir inte mindre allvarligt av att det är den tidigare kommunstyrelseordföranden som agerar allra värst och kommer med både flest och vidrigast personangrepp. Med den erfarenhet som Dan-Åke Moberg besitter borde han agera förebild och använda sin erfarenhet och den kunskap, som jag antar att erfarenheten givit, till att lyfta nivån på debatten istället för att sänka den till nya bottennivåer.

Att ett vuxet och sansat samtal inte kan föras bland kommunens folkvalda utan grova personangrepp är ett ytterst allvarligt problem. Med färre engagerade människor, ökad politikerförakt och brist på det viktiga blötandet och stöpandet av sakliga argument riskerar utvecklingen att stanna upp. Till Nerikes allehanda säger en förvånad åhörare "De borde köpa sig en hink och spade, det var ju rena sandlådenivån på debatten! Och tråkiga personangrepp". Det säger en hel del...

Ordlekar på konsumentverket

Enligt konsumentverket får ordet miljövänlig endast användas om den/det "inte påverkar miljön alls eller till och med förbättrar miljön". I bakgrunden finns åsikter om att flera energibolag valt att marknadsföra el från vattenkraft som miljövänlig. Jag tycker konsumentverket är ute och cyklar ganska grovt nu och enligt deras egen definition är deras cyklande knappast miljövänligt.

Det blir löjligt att tolka orden så extremt. När vanligt folk pratar om miljövänliga alternativ så handlar det ofta om att minska utsläppen. Även om det säkerligen finns en viss miljöpåverkan från att cykla inte minns i cykelns produktionsfas så anses det nog av dem flesta som miljövänligt att ställa bilen och börja cykla till jobbet istället. På samma sätt är det rimligt att påstå att det är miljövänligt att börja köpa el från vattenkraft istället för el utan pruduktionsspecifikation (som ju innehåller el från fossila källor).

För att förtydliga så kan vi ju göra en kort lista med några exempel på sådant som inte är miljövänligt enligt en sådan tolkning av ordet miljövänligt:

• Sopsortering
• Lågenergilampor
• Fosfor-fria tvättmedel
• Elbilar
• Vindkraft

Frågan är väl bara om denna tolkning där nästan inget kan anses vara miljövänligt leder till att folk blir mer eller mindre miljövänliga? Eller förlåt, människor kan ju givetvis inte vara miljövänliga...

Mycket och gärna men aldrig just här

Alla partier vill ha mer vindkraft. Alla partier inser att vi, även vid stora satsningar på förnyelsebar energi, kommer att vara beroende av kärnkraft under ett antal decennier framöver. Men var är partierna som tar ansvar för sin politik?

På riksnivå står till exempel socialdemokraterna och miljöpartister hand i hand och skriker att det behövs mer vindkraft. När sedan utbyggnaden ska ske står socialdemokraterna och miljöpartisterna lokalt hand i hand och skriker "Nej här får ni inte bygga vindkraft", tydligen får man inte bygga vindkraft i naturen. Var vindkraften istället ska byggas behöver ju givetvis inte en lokalpolitiker berätta, det är ju inte deras ansvar...

På riksnivå finns en överenskommelse om att vi tillåter att nya kärnreaktorer ersätter de gamla. Även om vi inte skulle ersätta så vore ju kärnkraften ändå en verksamhet som skulle finnas ett par decennier till och som redan funnits under lång tid i Sverige. Det här innebär, vilket alla vet, att vi är beroende av uran. Att besluta om att använda kärnkraft innebär även att man skapar en efterfråga på uran. Denna efterfråga har riksdagspartierna, hand i hand, skapat. Vad händer sedan? Jo, uranbrytning tillåts nationellt men kommunerna får ett veto. Samma partier som skapar efterfråga och nationellt avstår från förbud mot brytning står sedan han och hand lokalt när uranbrytning föreslås i kommunerna och skriker att "Nej, här får ni inte bryta uran!".

Tydligare mönster är svårt att hitta. Beslut kring energipolitiken tas på flera nivåer i Sverige och resultatet blir att ingen av nivåerna tar ansvar för helheten. Den samlade energipolitiken om vi slår ihop nivåerna tycks gå enligt devisen "mycket och gärna men aldrig just här".

Oerfaren mer överbetald än börsbolagsvd

LO kritiserar ofta och gärna vd-löner. Framför allt de höga löner som finns bland cheferna inom de stora börsbolagen. Det är möjligt att det kan ha en negativ effekt i form av till exempel sänkt arbetsmoral hos personalen och då LO företräder personal kan viss kritik vara befogad. Dock är problemet med överbetalda chefer ganska litet, i förhållande till många andra länder är chefslönerna i Sverige högst rimliga. Som politiker ser jag i grund och botten höga löner som något positivt. Dessa löner ges till cheferna för att de anses förtjäna det och för att det helt sonika är det marknadsmässiga priset för den kompetens som finns i dessa personer.

Det finns dock stora problem med för höga löner. Problemet finns bland de som saknar erfarenhet och som ska ta sig in på en arbetsmarknad med alldeles för höga ingångslöner. Resultatet av detta problem syns i arbetslöshetsstatistiken för människor med ingen eller väldigt begränsad arbetslivserfarenhet. Såväl unga människor som människor som invandrar från anda länder har stora problem att ta sig in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna sätter ett värde på oerfaren personal som i verkligheten inte kan matchas på arbetsmarknaden. Orsaken bakom detta är att marknadens villkor inte får gälla i tillräcklig utsträckning, istället har LO med flera drivit upp ingångslönerna och på ett skadligt sätt komprimerat den svenska lönebildningen. Detta är bra för LO's medlemmar som redan har jobb och erfarenhet och omtanken för ungdomar utan erfarenhet (som antagligen inte är LO-anslutna) är ytterst begränsad. Istället för att lägga så mycket kraft på att klaga på marknadsmässiga löner för ledande chefer borde LO därför driva på för en sundare lönebildning och öppna för fler jobb till unga och invandrare som saknar erfarenhet.

Krogkväll eller krogmorgon?

Alaa Idris (s) tar upp diskussionen kring hur länge örebrokrogarna ska få vara öppna. Idag stänger staden ner kl 02.00 och Idris föreslår istället kl 05.00. Jag håller med om att den medborgare som vill vara ute på krogen och dansa ända till morgonen borde få göra det. Dagens överförmynderi är omotiverat och negativt för en levande innerstad som passar sig för en stad av Örebros storlek (även om jag har andra mått på vad en storstad är än Idris). Hoppas att det kan bli en seriös diskussion i frågan och att öppettiderna kan förlängas. Däremot förstår jag inte varför en socialdemokratisk politiker ska gå in och peta i krogarnas marknadsföring och börja diskutera hur dåligt krogarna marknadsför sin musik. Det är nog inget som behöver diskuteras ur en politisk ståndpunkt utan det kan marknaden fixa helt på egen hand.

25 000 invånare och annat trams

Kumla kommun har en målsättning om att vara 25 000 invånare till år 2025. Varför har jag inte lyckats förstå men det tycks råda bred politisk enighet kring målet. Huruvida målet är en anledning till de stora satsningar som görs för att framstå som en kommun i framgång vet jag inte men det används i alla fall i debatten som ett argument, vill vi få människor att flytta hit måste vi ju locka med något... I min värld är kommunens primära uppgift inte att påverka människor till att flytta till kommunen utan att ge god service till dem som bor här. Jag skulle önska att vi kunde uppnå bred enighet i den frågan istället. Målet 25 000 invånare bör skrotas, det är rent trams.

Jag har noterat att Dan-åke moberg är den enda, vad jag känner till, socialdemokrat från Kumla som lyckats hålla liv i sin blogg. Dock blir jag lite orolig när jag läser hans inlägg. Han skriver till exempel att barnfattigdomen ökat otroligt på senare år och försöker koppla det till regeringen. Han anger visserligen ingen källa men eftersom inlägget skrivs vid den tiden då rädda barnens rapport kring barnfattigdomen kom ut så antar jag att det handlar om det. Dock noterar jag att andelen fattiga barn var 11,9% 2006 (enligt rapporten från 2008) när regeringen tillträde och siffran var 11,5% 2008 enligt den senaste rapporten. Några nyare siffror finns inte eftersom det hela tiden släpar efter. Den fakta som bloginlägget bygger på tycks således vara helt felaktig. I ett annat inlägg skriver han om skatterabbatten på el för producerande industri och undrar om det är den rabatten som gör elen dyr för konsumenter. Det framgår inte om Dan-Åke vill ta bort skattesubventionen för producerande industri och därmed slå ut stora delar av svensk basindustri. Det framgår inte heller om han framfört kritik till den egna partiledningen efter alla år av höjda energiskatter under socialdemokratiska regeringar. Genomgående blir det dock svårt att ta inläggen på allvar. Det skulle vara bra med en mer seriös närvaro i dem sociala medierna från den politiska majoriteten i Kumla, inte minst ur demokratisk synvinkel och för att få ut politiken utanför de stängda rummen i stadshuset.

Det vore bra med en seriös diskussion om hur vi vänder på skutan. Hur vi förflyttar fokus från badhus, nya konstgjorda sjöar som inte går att bada i, orimliga befolkningsmål och regeringspåhopp som baseras på rena faktafel till att prata om det som är relevant. Det finns en mängd grundläggande frågor som hela den kommunala verksamheten borde kretsa kring men som aldrig tycks diskuteras. Vad har individen för rättigheter? Vilka av dessa rättigheter har kommunen som uppgift att tillgodose och hur gör vi det på bästa sätt? Vad är politikens roll i sammanhanget?

Svagt intryck i dn

Jag blir besviken av att läsa Maud Olofssons debattartikel i dn. Dels hade jag hoppats att en sådan artikel skulle innehålla någon form av förnyelse i sig själv, inte bara löften om att det kanske kommer förnyelse längre fram. Dels hade jag hoppats på ett mycket starkare intryck, oavsett vad artikeln skulle behandla. Det saknas tydlighet kring värderingar och grund som Centerpartiet behöver stå på. Artikeln är allt för vag och intrycket blir därför väldigt svagt. Jag kan inte hjälpa att få känslan av att artikeln snarare handlar om att visa sin duglighet som partiledare än om att påbörja ett ordentligt förnyelsearbete. Om så är fallet så tycker jag tiden som partiledare bör avslutas vid stämman i Åre i höst.

Det mest konkreta i artikeln är ett förslag om reglering av tillsvidarepriserna på elmarknaden. För mig strider det mot vad Centerpartiet står för. Vi har länge pratat om att vi måste gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar. Då är det helt orimligt att staten ska mata sin befolkning, eller ska vi säga sina fågelungar, med reglerade elpriser för att dessa själva inte ska behöva göra avtal och styra över sin överenskommelse med elleverantören. Det är en väldig skillnad på att förnya sitt parti (som måste handla om värderingar) och att försöka lugna en arg folkmassa som tycker att fågelmamma staten ska ta ansvar för deras elräkningar. Nej, det duger helt enkelt inte som förnyelseartikel från en partiledare för ett liberalt parti och frågan är om det nu börjar bli dags för en ny partiledare?

Ett välriktat slag i ansiktet

I valrörelsen var allt gratis enligt socialdemokraterna i Kumla, eller åtminstone nästintill gratis. Ett nytt badhus för ett par hundra miljoner skulle inte påverka ekonomin trotts att alla känner till den stora investeringskostnaden och dem kraftigt utökade driftskostnaderna. En sjöpark som man låter fastighetsbolaget anlägga för att sedan kommunen ska hyra och underhålla var i debatten ingen kostnad. Lägg därtill nybyggt kommunhus och andra tydliga s-märkta nöjesprojekt. Nu när projekten, dem som inte kostar någonting, genomförs har vi en barn- och utbildningsförvaltning som behöver spara dryga tio miljoner och en socialförvaltning som ett par år i rad nu haft underskott på ca 25 miljoner/år. Det finns enorma behov av pengar till kommunens kärnverksamheter. Frågan är om det finns några pengar att använda eller om dessa cementerats fast i den badhusgrund som nu rapporteras vara klar?

Det är tydligt att det kommer bli nerdragningar och dessa kommer inte i första hand drabba socialdemokratiska politiker som klubbat besluten. Istället är det medborgarna som finns i verksamheterna som får lida. Sänkt kvalitét i såväl utbildning som omsorg. Personal som får sluta. De, många gånger, unga som kom sist in på dem kommunala arbetsplatserna står nu först i kön för att sparkas ut.

I valrörelsen lät det på den politiska majoriteten som om allt gick framåt, som om de sanslösa investeringarna visade att kommunen var på rätt väg. När vi i oppositionen hade en annan åsikt ansågs vi bara vara "nej-sägare". Kommunstyrelsens ordförande menade att den viktigaste frågan var att råda bot på ungdomsarbetslösheten i kommunen. Nu ser vi en annan verklighet. Efter valet väntar istället ett ekonomiskt stålbad och unga kommunanställda riskerar skickas från sina arbeten till arbetsförmedlingen. Våra barn i skolorna såväl som sjuka och gamla i våra omsorgsverksamheter riskerar drabbas av personalnerdragningar med en uppenbar risk för sänkt kvalitet som följd. Idag är det nog få inom kommunal verksamhet som verkligen kan glädjas åt ännu en sjöpark eller ett nytt badhus.

Dyra s-märkta nöjesprojekt har visa sig vara ett mycket välriktat slag i ansiktet på unga, sjuka och gamla.

Elmarknaden och politiken

Under en tid denna vinter, precis som många vintrar tidigare, debatteras elpriserna ur ett politiskt perspektiv. Dessvärre så finns inga gränser för vilket ansvar man vill ålägga politiken på elmarknaden. Jag tittar just nu på interpellationsdebatt i frågan där en socialdemokrat överlämnar det slutliga ansvaret för husägarnas möjligheter att värma upp sina hus på regeringen. Att elmarknaden inte fungerar perfekt håller jag med om, det tycks alla hålla med om, problemet är att ingen ännu kunnat presentera ett bättre alternativ.

Grundproblemet är att varje kilowattimme är lika bra, en kilowattimme är alltid just en kilowattimme. Lamporna lyser således lika bra oavsett hur kilowattimmen producerats. Dock finns en stor skillnad i produktionskostnad. Ska vi få en elproduktion som motsvarar efterfrågan måste varje kilowattimme som efterfrågas vara ekonomiskt försvarbar att producera. Det innebär att om elpriset sätts för lågt kommer elen inte räcka till, eltillgången är beroende av att den dyraste kilowattimmen avgör priset. Man kan även, om man så önskar, hävda att efterfrågan inte är lika stor på alla kilowattimmar men det är i det resonemanget oftast de kilowattimmar som är billigast att producera som efterfrågas mest (inte minst vindkraft), den aspekten påverkar således inte problematiken.

Vill vi få till en bättre elmarknad räcker det inte att klaga, det krävs att bättre förslag presenteras. Jag har hittills inte hört några sådana förslag och stödjer därför den nuvarande modellen.

Det som dock är viktigt att slå fast är att var och en måste ta sitt ansvar. Skaffar man sig en bostad med stor elförbrukning får man också ansvara för att betala för den stora mängden el. Då bör man kalkylera med att elpriset kan skifta och på sikt sannolikt fortsätta stiga. Likaså bör man själv vara aktiv på elmarknaden och se till att teckna förmånliga elavtal. Oavsett om man tar detta ansvar eller inte så ligger ansvaret alltid hos individen. Regeringen kan inte hjälpa om människor köper bostäder dem inte har råd att bo i. Inte heller om människor avstår från att teckna fasta elavtal trotts att ekonomiska marginaler för att klara ett kraftigt skiftande rörligt pris saknas kan regeringen avkrävas ansvar.

Apor i skolan?

Det är klart att det ibland finns tillfällen där man mer än gärna skulle vilja påstå att journalister är apor. Dock väljer man att avstå. Det är ju nämligen ganska enkelt att inse att generaliseringar av den typen inte är särskilt träffsäkra. Dessutom bör man, om man tänker efter lite, ha något mer intellektuell kritik att komma med om en journalist skriver något galet.

Nu har aftonbladets krönikör Malin Wollin skrivit en krönika där hon påstår att lärare inte kliver in i klassrum utan apburar. Underförstått är således barnen inte längre mänskliga elever utan apor. Det är nästintill berömvärt att faktiskt lyckas få något så vansinnigt dumt publicerat i den största kvällstidningen. Hur tänkte hon? Eller låt mig omformulera frågan: Varför tänkte hon inte?

Det känns lockande att skriva att det nog snarare är Jan Helin som arbetar i en apbur, men låt oss inte generalisera på det sättet. Låt oss istället konstatera att den vanliga högstadieapan, eller jag menar eleven, sannolikt kan skriva en artikel med bättre slutledningsförmåga än den Malin Wollin fått publicerad.

Kalla saker vid dess rätta namn

Sverigedemokraterna har varit väldigt skickliga på att framställa sig som ett rumsrent parti. Bakom det ligger både smarta strategier och en partiledare som stundtals framstår som rena svärmorsdrömmen. En av strategierna har varit att göra sig själva till martyrer, "oj vad det är synd om oss som inte får vara med och blir utestängda av etablissemanget"-strategin har använts flitigt.

Ett resultat av deras strategi kan ha blivit att övriga partier överansträngt sig för att inte ge martyrmöjligheten till SD. Av rädsla för att partiet ska kunna tycka synd om sig själva till följd av tuffa angrepp och anklagelser har vi helt enkelt avstått för att kalla SD för till exempel rasistiskt. Istället har beskrivningar om den invandrarfientliga politiken omformulerats till stängda gränser och liknande något mjukare formuleringar. Resultatet kan tyvärr ha blivit att SD visserligen saknar möjligheter till martyrskap men däremot i stora kretsar accepterats som rumsrena.

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta strategin. Vi kan inte låta bli att kalla saker vid deras rätta namn för att vi inte vill ge möjligheten till martyrskap. Att påstå att människors etnicitet avgör samhällets möjligheter är rasistiskt, det bör det inte råda några tvivel om. Är det då läge att börja använda ordet rasism igen? Om ärligheten leder till att SD blir martyrer istället för rumsrena så är knappast någon större skada skedd.

Viktigt är att inte förutsätta att alla väljare, eller ens medlemmar, i Sverigedemokraterna är rasister. Dem flesta av väljarna och en betydande del av medlemmarna har säkerligen baserat sitt ställningstagande på den mediebild som SD försökt skapa med Åkesson i spetsen. Sverigedemokraterna som parti visar i sina ideologiska texter tydligt rasistiska värderingar men det är inte alla sympatisörer som lusläser den typen av dokument, vare sig i SD eller andra partier. Detta bör dock inte hindra oss från att vara ärliga med att Sverigedemokraterna som parti ändå är rasistiskt.