Idérikt idéprogram leder till ideologisk öken?

Försöker att inte blanda mig i allt för mycket kring Centerpartiets idéprogram som onekligen väckt mer intresse än förväntat. Kan dock inte hålla mig helt borta från ämnet.

Den vision som väckt mest diskussion, glädje och ilska är den om fri invandring. Den anses av många som orealistisk och extrem. Det finns även centerpartister som menar att dom inte känner igen sig i det nya programmet, eller förslag till program som det ju faktiskt är (rimligen kommer partistyrelsen göra en del ändringar och sen är det slutligen extrastämman som fattar beslut).

För mig som tidigare centerpartist är upplevelsen den motsatta. I det här idéprogrammet skrivs det ut vad det är vi kämpat för även om det aldrig varit så klart formulerat. Den decentralistiska anda som startade med bönder som inte ville låta stat styra över deras jordbruk lever kvar. Idag omvandlas den andan dock till så mycket mer än bara jordbrukarvillkor. Det handlar i fallet med fri invandring om att inte låta stat styra var människor ska bo. Kampen mot överheten är kärnan i centerpartiet och detta idéprogram vattnar mycket och väl vilket om det behandlas på ett bra sätt bör kunna leda till tillväxt.

Det finns mycket annat som man också kämpat för som till exempel avskaffande av timplanen som nu omformulerats till att vilja byta ut skolplikt mot läroplikt. Det betyder alltså inte att barnen ska sluta gå i skolan och ställa sig som barnarbetare på fabriksgolv så som det ibland låtit i debatten. Istället handlar det om att förtydliga att staten har en skyldighet att ge alla barn utbildning och en rimlig kunskapsnivå snarare än skyldigheten att genomföra närvarokoll på hur många timmar barnet befinner sig i klassrum. I slutändan handlar det inte om annat än en mer flexibel skola där barnens rätt till kunskap sätts i fokus.

Det finns fler förslag i idéprogrammet och till exempel lokal skattebas kittlar trevligt. Dock kittlar inte alls blogginlägget som skulle behandla hela programmet så den pucken tar vi en annan gång.

Det som är intressant är hur en bred front avvisar allt som orealistiskt. Inte minst råder det närmast konsensus kring att så som det är idag är det enda realistiska, allt som avviker mer än marginellt är därmed orealistiskt. Det är därför det anses realistiskt med massor av barn som går ur grundskolan med ett korrekt antal timmar i klassrummen men underkänt i flera ämnen men orealistiskt att barn skulle gå ur skolan med "fel" antal timmar men fullgoda kunskaper. Det är också därför det är extremt att säga att människor själva ska få välja var dom vill bo men realistiskt att istället säga att det ska Billström bestämma åt alla. I migrationsfrågor finns det en bred enighet om att vi ska ta emot flyktingar och stå för jämförelsevis liberal migrationspolitik, utom hos SD som ju mer än gärna slänger igen dom få dörrar som är öppna. Men i bakhuvudet tycks det handla mer om bror duktig som vill skryta i FN och få klappar på huvudet av andra länder som inte alls är lika duktiga än en ideologisk övertygelse om att det är rätt att öppna gränser. Så länge vi är bättre är bättre än alla andra kan vi väl slå oss för bröstet och skryta i talarstolen, eller? Finns det någon anledning att göra mer när vi redan vinner? Det är där idéerna kommer in, är idéen att vara bror duktig eller är det att öppna upp gränserna?

Man brukar säga friskt vågat hälften vunnet. Centerpartiets idéprogram är sannerligen friskt vågat och jag hoppas det ger någon utdelning. Ska vi gå efter mediareaktionerna så är det inte riktigt så det verkar. Frågan är vad som händer med det redan torra ideologiska landskap som präglar svensk politik om ett av ytterst få exempel av ideologisk djärvhet skjuts ner fullständigt som orealistiskt, ofta med en finare omskrivning av argumentet att förslaget är annorlunda än dagens realistiska värld. Övriga små partier som i någon grad besitter kunnandet och visionerna för att våga lika friskt lär knappast bli mer sugna om ideologisk tydlighet behandlas som extremism. Risken är då att den ideologiska torkan övergår till öken.

Tack och hej!

Nu är det tio år sedan jag vid valstugan på stortorget i Örebro frågade om jag fick bli medlem i Centerpartiet. Det fick jag. Att ha ställt den frågan är jag stollt över och jag kan verkligen rekommendera den som funderar på att göra samma sak att göra slag i saken. Att bli politiskt aktiv är fantastiskt skoj. 

Allt har dock sin tid. Nu har jag inte längre tiden att lägga tiden på politik. Jag upplever också att det finns en poäng med att låta politken vara något att göra under en period för att sen ge sig själv lite distans. Kanske kommer det åter en tid när ett politiskt engagemang blir aktuellt. 

Under senare tid har jag funderat på om bristen på engagemang innebär att jag ska avsluta mitt medlemskap i centerrörelsen eller om jag ska fortsätta som passiv medlem. Det som har slagit mig är att den dagen man inte längre aktivt deltar i att påverka partiet så accepterar man det som det är idag. Om jag är medlem i Centerpartiet utan att åka på stämmor, skriva insändare och försöka påverka rörelsen i den riktning jag önskar så är det ett mycket mer aktivt val för dagens politik än det är när man tar varje chans som ges till att försöka förändra partiet. Trotts att jag tycker centerrörelsen har mycket som är väldigt bra så är jag inte beredd att göra det valet. Partiet är alltid bara ett verktyg och aldrig någonsin ett ändamål och ett obrukat verktyg är bättre att överlåta till någon annan. Det passiva medlemskapet innebär också mindre möjligheter till distans än det avslutade medlemskapet.

Oavsett medlemskap kommer jag fortsätta följa och kanske i nån mån delta i samhällsdebatten. Min tro på frihet är minst lika stark som tidigare, kanske är den för stark för att vara passiv medlem i något av de liberala partier som finns idag. 

Jag hoppas att debatten någon dag kan flyttas från att handla om stat och myndigheter till att handla om människan. Att sluta diskutera aktievinster i skolbolag och börja diskutera utbildning för barn.  Att sluta diskutera arbetsmarknaden behov av invandring och börja diskutera människans rätt att bo var (och här är det nästan så en svordom vore på sin plats) han eller hon vill. Att sluta diskutera nationers suveränitet och börja diskutera människans okränkbara fri- och rättiheter. För nog är det något allvarligt fel när världen passivt ser på när stater kränker människor för att världen är så rädd att kränka statens suveränitet? Jag vill se världen där människan blir viktigare än den administrationsnivå som vi kallar stat. Det kommer aldrig gå att helt släppa den kampen även om den nu får ske i andra former.

Centerrörelsen har många fantastiska idéer. Inte minst inom ungdoms- och studentförbund finns det liberala kämpar som brinner för friheten hos alla. Även i partiet sprider sig denna fasta övertygelse sig allt mer. Förhoppningsvis kan man bli ett lysande alternativ för liberaler i Sverige. Det är dock en bit kvar att vandra om man vill gå från att vara det närmast liberala alternativet till det självklart liberala alternativet. Jag hoppas man kan omsätta den frihetsiver som jag vet finns till mer än dom skatteundantag som tyvärr kommit att känneteckna partiets sakpolitiska gärning dom senaste åren. Inte för att avdragen är dåliga utan för att partiet kan så mycket bättre. Så tack för dessa år och lycka till kära centervänner!