Moderaterna borde anta ett tomt ideprogram

Just nu debatteras det idéprogram på moderaternas stämma, vilket jag följer via svt forum. Det är plågsamt att se moderaternas resa. Visserligen var inte det gamla moderata partiet som fanns innan Reinfeldts modeord "nya" något att hänga i julgranen men det gamla moderata partiet hade iallafall någon form av vision. Någon form av ideologi. Man hade någon form av grund som kan kallas för idé. Det nya moderata partiet varnar istället för ideologi och visioner och när idéprogram ska antas så är det omöjligt att utifrån debatten gissa vilket parti det handlar om. Man tycker att sånt som är dåligt är dåligt och att sånt som är bra är bra. Det finns i princip inget partiurskiljande över huvud taget i den debatt som nu plågar mina öron. Moderaterna borde för att visa på sina idéer, visioner och ideologiska tillhörighet anta ett tomt idéprogram.

Den svenska liberalismen

Det är symptomatiskt för svensk politik och svensk liberalism; Folkpartiet säger nej till gårdsförsäljning av alkohol. Det är den obligatoriska kompromissviljan med socialdemokratin som förpestar den svenska liberalismen. Det går inte att rakt ut säga att människor ska vara fria, det vore alldeles för radikalt. Istället ska socialdemokratiska abstrakt blandas in i idéerna för att försvenska det hela och kvar blir att människor ska vara fria så länge dom gör som politikerna vill. Det tycks omöjligt att försvara frihet när människor använder sin frihet till att köpa alkohol av någon annan av staten, eller? Tänka sig om någon vid ett besök på ett litet lokalt bryggeri skulle köpa öl, hur skulle världen då se ut? Den typen av frihet är tydligen allt för radikal för partiet som så gärna pratar om att det är det enda liberala partiet. Svensk liberalism handlar ännu år 2011 om människors frihet att göra som Folkpartiet vill. Skratta eller gråta?

Denna vecka lider jag med liberala krafter inom LUF, dom kan inte ha det lätt...

Åre på distans

Som distansstudent så är det inga större konstigheter att följa Centerpartiets stämma på ca 70 mils avstånd. det kommer mycket positiva besked därifrån och valet av ny partiledare gick som väntat galant. Annie Johansson är en tillgång för Centerpartiet som tillsammans med resten av folkrörelsen kan hon skapa valframgångar och ett grönare, liberalare Sverige.

Det gläder mig att partistyrelsen fick stryk i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Det är även positivt att man nu vill ta bort avgiften för studenter från andra länder på svenska universitet och högskolor. Nybyggarlandet Sverige är en vass parroll och med viktigt, tungt och ideologiskt innehåll. Samtidigt svider det riktigt usla förslaget om förbud mot uranbrytning, det finns varken logik, ideologi eller humanism i ett sånt beslut. Det är bara ren och ganska vidrig protektionism där skadan, om den ska ske, hellre får ske långt borta (och drabba någon annan) än nära även om det innebär att skadan blir större.

Lär få anledning återkomma till stämman.

Sadé har fel perspektiv

Ilan Sadé skriver på newsmill att Centerpartiet måste ompröva sin syn på invandringen och budskapet är att invandringen bör regleras hårdare och minska. Jag tycker det är en fråga som absolut måste vara öppen att diskuteras men jag hamnar i en helt annan slutsats en Sadé. Anledningen till våra olika slutsatser är perspektivet utifrån vi ser invandringen.

Det är som politiker lätt att hamna i en position där man börjar definiera det goda samhället. Och när man väl är igång med det så inkluderas snart inte bara samhället som sådant utan även livet för människorna som bor där. Helt plötsligt tar sig politiker rätten att definiera vad som är det goda livet och inte bara för sig själva utan för alla invånare. Det är i grunden ett socialistiskt perspektiv där politiker vet bäst och därmed bör avgöra allt mer om hur människor ska leva sina liv.

Ur ett sådant perspektiv kan man enkelt raljera med Centerpartiets utspel kring att segregation som uppstår av medvetna fria val av människor inte behöver vara negativ. Sadé försöker sig på den versionen och saknar helt argumentation för att bygga upp sitt raljerande.

Sedan diskuteras olika gruppers kulturer och hur dessa hålls samman och resonemang kring en överbryggande gemensam identitet. Som vanligt när denna typ av argumentation lyfts finns ingen som helst vilja att lyfta vad som egentligen är kultur. Huruvida det handlar om mat, religion, heminredning, traditioner, seder eller klädsel vill varken Sadé eller någon annan med liknande argumentation lyfta. Hur sedan staten ska blanda sig i människors kultur vill man inte heller diskutera. Det är endast en fråga om att minska invandringen av människor som innehar dessa ytterst otydliga och icke definierade kulturella attribut som man är beredd att lyfta för diskussion.

Centerpartiets särskiljande drag gentemot övriga partier är underifrån-perspektivet. Vi är en organisation som har våra rötter i en kamp mot överheten. Det är vi som står upp för individen mot statliga pekpinnar och detaljstyrningar. Därför blir det svårt att få ihop Centerpartiets värderingar med pekpinnar kring människors kultur och livsval. Ur det perspektivet blir det istället rimligt att prata om nybyggarlandet Sverige där människor ska få möjlighet att bygga sin egen framtid. Det blir självklart att kritisera en illa fungerande bostadsmarknad som låser in människor i boenden dem inte själva valt. Det blir naturligt att kritisera en arbetsmarknad som bygger murar mot dem som ännu inte tagit plats på arbetsmarknaden och som vill in. Däremot är det inte vi som politiker som ska definiera vare sig det goda samhället, det goda livet eller vilken kultur som är okej att utöva i Sverige. Gränserna är givetvis den lagstiftning som finns för att garantera varje individ sina fri- och rättigheter.

Ur ett underifrån perspektiv blir det naturligt att sträva efter att riva alla samhällshinder som sätter stopp för utopin om alla människors fria rörlighet. Det är grunden ett misslyckande när kollektiva strukturer begränsar människors rätt att bosätta sig efter egen vilja.

Jag tycker det är viktigt att våga diskutera även obekväma frågeställningar inom ramen för Centerpartiet. Det som gör mig fundersam är att Sadé argumenterar för sin slutsats ur ett ovanifrånperspektiv där överheten, staten och politikers definition av det goda livet sätts över den enskilda människan. Sådan argumentation kommer jag aldrig ställa mig bakom.

Vems pengar kan vi skänka bort?

Kumla följer nu Hallsbergs exempel och skänker bort 1kr per invånare för att hjälpa människor i nöd i Afrika. I grunden är det behjärtansvärt att skänka pengar till sådana ändamål men det är dock inte en bra lösning som nu satts i verket.

Bistånd är inte en kommunal fråga och ska inte hanteras i kommunpolitiken. Som kommunpolitiker har man i grund och botten inte fått det mandatet av väljare att ge bistånd till fattiga länder. Dessutom finns en risk när politiker lyfter fram hur politiken tar ansvar för solidariska handlingar att det blir en vedertagen fördelning i samhället. Det riskerar innebära att människor själva tappar känslan av individuellt ansvar att agera solidariskt för att hjälpa människor i behov av stöd.

Istället för att politiskt ta beslut om att flytta det solidariska ansvaret från individen till kommunen så borde även politiker ta individuellt ansvar. Vill socialdemokratiska politiker bistå svältande barn på afrikas horn bör dom ta eget ansvar och skänka av sina eller sitt partis tillgångar.

Som ersättare i Barn- och utbildningsnämnden så har jag inga stora politiska arvoden. Det handlar om någon eller ett par hundralappar i månaden. För att ändå konkret visa på att det går att ta individuellt ansvar kommer jag framöver skänka varje krona som kommer in i arvode till välgörande ändamål. Det kommer inte rädda världen men kan förhoppningsvis vara en signal. Jag tror nämligen att människor vill hjälpa och att om vi visar att vi förväntar oss att var och en drar sitt strå till stacken så behöver vi inte ha några politiker som går utanför sitt mandat och istället skänker bort andra människors pengar.

Läs mer om Kumlas bidrag på na.se

Individens rättigheter - det som politiken glömde

Politik handlar i Sverige väldigt mycket om att styra människor. Så pass mycket att jag tror att få ens reagerar på ett sådant påstående. Men är det verkligen styrning som människor behöver? Lättnaden av att inte behöva ta egna beslut?

Politik borde istället handla om att definiera individens rättigheter och sedan skapa system som garanterar dessa rättigheter. Vad behöver vi göra för att garantera alla barn en skolgång som ger grundläggande kunskaper som vi tycker alla har rätt till? Det vore en mycket viktigare fråga än hur vi fråntar människor möjligheten att välja skola till sina barn.

Låt mig ta några konkreta exempel:

• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att förbjuda vinst i en välfärdsverksamhet?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att förbjuda friskolor?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att tvingas in i a-kassan?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av ett påtvingat och skuldtyngt ägande i tysk kolkraft?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av vetskapen att dom inte själva får välja sin lunchmeny när dom blir gamla?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att tvingas fördela föräldramånader på ett visst sätt?

På område efter område vill politiker gå in och styra människors livsval. Massor av politiska beslut fattas hela tiden som inte på något sätt stärker individens rättigheter eller ens möjligheter. Istället handlar många av besluten istället om rena inskränkningar av människors möjligheter. Målet är i vissa fall ideologiska som att avsky privatägt och vinstmöjligheter och i andra fall att få statistik i tabeller att se "bättre" ut. Jag undrar bara hur många människor som lever sina liv utifrån att dom bara är delar av siffror i myndigheternas tabeller eller slagträd i klasskampens krig mot välstånd.

Lång men uddlös C-kritik från Werme

Staffan Werme bloggar om Centerpartiets miljöprofiil och kritiserar bland annat inställningen i vargfrågan. Det är ett långt inlägg men innehållet är osedvanligt tunt. Kritiken i frågan om varg handlar om att det är människor på landet som tjuvskjuter varg medan människorna i staden i högre grad värnar vargens överlevnad. Werme påpekar sedan att det knappast är människorna på landet som röstar på folkpartiet och därmed skulle det vara någon form av miljöprofil för folkpartiet. Tyvärr så tror jag dom flesta läsare inser att bristande väljarunderlag på landsbygden vare sig räddar vargen eller klimatet. Det är nog endast Werme, om ens han, som tror att så är fallet. Han är sannolikt ganska ensam även i påståendet att människor i staden vet bäst om förhållandena på landsbygden.

Sedan kritiserar Werme Centerpartiets inställning till Öresundsbron. Han medger dock samtidigt som han kritiserar att han delade Centerpartiets syn när bron byggdes men att han sedan ändrat sig. Frågan jag, som själv är Centerpartist och träffar en hel del andra centerpartister, ställer är om han menar att vi inte skulle ändrat uppfattning? Känner Werme verkligen av något bromotstånd av Centerpartister och kan han isåfall länka till några exempel på detta? Eller kan det vara en kritik som helt saknar grund och innehåll då Centerpartiet i gunden haft samma inställning som Werme själv. Det innebär isåfall att Werme inte är intresserad av att granska centerpartiets miljöpolitik utan osakligt ösa dynga för att själv på populistiskt manér vinna väljare, oavsett om argumenten håller eller ej.

Sedan lyfter han räddandet av fågelarter och menar att det är på åkrarna och i skogen dom dör. Menar Werme då att fåglarna har urbaniserats och behöver mer betong för sin överlevnad? Det är väldigt otydligt. Dock kan vi konstatera att mindre av åkrar skulle innebära mindre närodlad mat, mer lastbilstransporter och därmed ökade utsläpp. Vi kan också konstatera att just diskussioner kring fågelarters bästa fördröjde botniabanans byggande med över ett decenium genom överklagan efter överklagan. Är det en sådan miljöpolitik som Werme efterfrågar så ser jag fram emot svar kring hur decennielånga förseningar av järnvägsbyggande som innebär mer lastbilstrafik och ökade utsläpp förbättrar miljön. Att låta en fågelapp i iPhonen styra svensk miljöpolitik visar att folkpartistiska historiska miljöengagemang inte är särskilt stort eller djupt rotat.

Sedan kritiserar Werme Centerpartiets kärnkraftsinställning. det är ju intressant eftersom vi, tillsammans med Folkpartiet, ingått en överenskommelse. Den innebär inget förbud mot kärnkraft men att staten inte sak subventionera det. Skillnaden mellan oss i denna fråga är således att vi står för dom överenskommelser som vi ingår medan Werme kritiserar den egna politiken. Om Werme vill ha statliga subventioner ser jag också fram emot att höra hur han ser på uranbrytningens framtid. Människor som arbetar med brytning av uran till svenska kärnraftverk dör i cancer. Är Werme beredd att ta ansvar även för denna del av energipolitiken. Kanske kan han redogöra för vilka effekter uranbrytningen får på den biologiska mångfalden och fågellivet som tycks vara väldigt högt prioriterat hos folkpartiet? Är dagbrott för uranbrytning en bättre plats för fåglar än svenska åkrar och skogar?

Hur många budetförhandlingar har FP gått in i med gröna prioriteringar? Hur många tror att miljöbilsandelen ökat som den gjort utan Centerpartiet? Hur många fp-valaffischer diskuterade miljöbilspremie? finns det någon som tror att det är Björklund som möjliggjort den explosionsartade vindkraftsutbyggnaden som vi nu ser?

Det är bra att kunna diskutera och kritisera andra partier inom alliansen. Vi är fyra partier med olika ingångar i samarbetet. Dock visar Wermes långa inlägg med så bristande innehåll att det inte är någon slump att det är Centerpartiet som kallas Alliansens gröna röst. Istället framstår det som ett ganska desperat frsök att vinna väljare i en fråga som folkpartiet knappast behärskar. Kanske borde Werme istället fokusera på att kapa batonger i den egna skolpolitiken. Eller kanske fundera på om det finns andra mer effektiva sätt att utöka människors frihet än genom utökningar av rättsväsendet. Om det nu är frihet som Werme vill ha med sin politik?

Hjärtefrågan som inte engagerar

Centerpartiets mest klassiska fråga, landsbygdspolitiken, är fortfarande en av organisationens hjärtefrågor. Själv är jag dock på sin höjd måttligt engagerad i detta område av politiken. När Anna-Karin Hatt besökte Örebro diskuterades, som sig bör, landsbygdens överlevnad och hur man ska få unga människor att vilja ta över jordbruken, undvika avbefolkning osv. Kommer verkligen den yngre generationen vilja ta över jordbruken om det inte ger större vinst? Jag tänker, av centerpartistisk pliktkänsla, skriva några rader om befolkningen av landsbygd och jordbruksföretagens överlevnad.

I grund och botten är landsbygden en del av Sverige, på samma sätt som staden eller samhället. Min inställning är att breda politiska idéer fungerar bäst, dvs en enhetlig politik för hela landet. Jag ser tre områden som är centrala i frågeställningen om landsbygdens överlevnad. Det första är infrastrukturen som måste fungera. Det är till stor del en politisk uppgift även om privata aktörer också bidrar med bredbandsmöjligheter och liknande. Den andra delen är den kommunala servicen, det måste vara möjligt att få tillgång till god kommunal service oavsett var man bor. Barnen ska kunna gå i skola och så vidare, dock får man givetvis räkna med större avstånd om man väljer sig att bosätta sig i glesare befolkade trakter. Den tredje området är miljöpolitiken. Jordbruksföretagen konkurrerar med företag långt borta och alternativet till närodlat är importerat. Därmed kommer skatter på utsläpp, i samband med till exempel transporter, påverka priset på importerade varor och därmed påverka det närodlades konkurrenskraft.

Det viktigaste att komma ihåg, speciellt när det är ett område som man brinner för, är att det inte är politiken som ska avgöra vinsterna i jordbruksföretagen och inte heller bestämma var människor ska bo. Marknaden ser, utan politisk inblandning att vi får tillgång till det vi efterfrågar. Vill vi ha närodlat och är beredda att betala vad det kostar kommer vi också få närodlat. Är vi inte beredda att betala ett rimligt pris blir vinsten mindre, färre vill driva jordbruksföretag och tillgången minskar. Människor ser sedan själva till att bosätta sig och arbeta inom det dom själva vill. Dessa val bör politiker i alla sammanhang respektera utan att lägga några som helst värderingar i det. Själv tror jag att landsbygden kommer lockar många människor även i fortsättningen. Den gröna omställningen kommer säkerligen bidra med många intressanta arbetstillfällen på landsbygden och politiker kan koncentrera sig på politik istället för människors livsval.

Liberal med prefix?

Centerpartiet är ett liberalt parti, sannolikt i högre utsträckning än alla övriga partier i riksdagen. Samtidigt finns hos många medlemmar en rädsla för epitetet liberal. Någon form av kompromiss tycks vara att lägga till några förklarande ord för liberalismen, så istället för bara "liberal" kallar man sig till exempel "varm grön socialliberal".

Fördelen med prefixen är att fler ord ger mer information. Det längre epitetet med prefix specificerar ytterligare några detaljer i ställningstagandet. Samtidigt är det svårt att kommunicera, det krävs helt enkelt betydligt fler upprepningar för att det ska fastna hos den man kommunicerar med. Den största risken som jag ser är dock att uppfattas som rädd. Prefix som förtydligar det liberala ställningstagandet riskerar uppfattas som en ursäkt, som att man inte kan stå för liberalismen fullt ut. Därmed kan den tydligare benämningen helt plötsligt bli luddigare när partiet som anser sig vara liberalt är rädda för att använda ordet liberalism. Personligen är jag gärna grön socialliberal men kommer aldrig tveka att försvara även den prefixlösa liberalismen.

Hatets företrädare

Efter det hemska som hänt har en debatt kring skuldbeläggande blossat upp. Vissa menar att Sverigedemokraterna och andra nationalister är ansvariga för terrordådet, andra tar chansen att använda terrordådet på andra politiska motståndare och någon anser att det är mångkulturen i sig som är ansvarig (om inte mångkulturen fanns kunde den inte bli attackerad var resonemanget). Det sistnämnde är ungefär som att hävda att Olof Palme är ansvarig för sin egen död, hade inte Olof Palme funnits hade han ju onekligen inte kunnat bli mördad.

Jag menar bestämt att Sverigedemokraterna inte har någon skuld i det som skett i Oslo och på Utöya. Det innebär dock inte att Sverigedemokraterna är bra, eller ens acceptabla. För samtidigt som jag hävdar att SD inte äger någon skuld till attentaten så har händelserna i sig lockat fram det mest vidriga av Sverigedemokraterna själva. Det har blivit oerhört tydligt att, även om SD inte är terrorister, så är dom hatets företrädare. Medan andra partier deltar i sorgearbetet och visar hänsyn till offren så sprider sverigedemokrater rasistisk propaganda. Låt mig visa några exempel från Twitter där Kent Ekeroth, riksdagsman för SD, skrivit.



Islam är alltså likt nazismen och när skillnaden mellan fundamentala islamister och vanliga muslimer påtalas så anser Ekeroth att det bara är en patetisk ursäkt. Detta hat måste bekämpas. Men då ska vi också vara ärliga och säga att det finns så många goda argument att använda mot rasister så beskyllningar om att dom är terrorister behövs inte.

Omöjligt att förstå

Hur skriver man ett inlägg om något som inte går att förstå? Hur samlar man tankar som inte håller ihop?

Det som skett i Oslo och på Utöya är omöjligt att greppa. Omfattningen, grymheten och ondskan bakom är så nattsvart att jag inte hittar någon ände att ens börja funderingarna. Hundratals engagerade unga människor med drömmen om ett bättre samhälle och visioner om hur förbättringen uppnås. Unga människor som tar av sin fritid för att samlas och aktivt göra skillnad och skapa bättre förutsättningar för andra. Dessa ungdomar hamnade i attackens fokus. Över nittio människor är hittills bekräftat omkomna och talen lär stiga.

Det finns inget att göra för att ta tillbaka det som förlorats. Det som däremot finns kvar är solidaritet, omtanke och demokrati. Det finns en stor enighet om att bemöta terrorism, inskränkthet och ondska med starkare demokrati och mer öppenhet. Ur det kan något positivt komma om än inte ersätta allt det som gått förlorat. Imorgon samlas människor på våhustorget i Örebro på initiativ av ssu för att hedra offren och tända ljus. Då och där spelar det ingen roll vilken politisk färg man har, politiskt groll läggs åt sidan och kvar finns endast medmänsklighet.

Samtidigt finns det krafter som så gärna vill göra politik av detta. Krafter som innan gärningsmannen var gripen vill rikta misstankar mot islam. Andra krafter som efter gärningsmannen blivit känd försöker blanda korten och låtsas att höger i form av borgerlighet är en liknande höger som den idioti som gärningsmannen bekänt sig till. Det är låg nivå på såna diskussioner och vanärar det sorgearbete som nu pågår.

Nu bör tankarna gå till dom som drabbats, anhöriga, AUF och hela Norge. En som visat storhet under denna kris är Norges statsminister Jens Stoltenberg. Det är lätt att beröras av hans ord.

Partiledarvalet

Nu har tre huvudkandidater till posten som partiledare mejslats fram. Annie Johansson, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson har alla ambitionen att bli ledare och har också efter valberedningens dialog med distrikten ansetts ha ett brett stöd och stort förtroende inom organisationen.

För egen del är favoriten Annie Johansson och hon är definitivt den av kandidaterna som jag har bäst koll på, inte minst till följd av åren i CUF. Hon är ideologiskt vass, medialt slipad och en grundmurad Centerpartist som skulle göra ett strålande jobb som partiledare. Hon har det som krävs för att göra det interna arbetet med att motivera och stärka den egna organisationen men också det som krävs för att locka nya medlemmar och väljare. En dag när politiken känns tråkig och som ett ständigt tjabbel så är Annie den som gör att det blir intressant och relevant igen.

Under de senaste dagarna när kandidaterna presenterat sig så har även dom andra kandidaterna imponerat. Jag har visserligen hört båda hålla tal tidigare och imponerats av deras kompetens men denna process ger nytt ljus över deras personer och kunskaper. Dom är båda vana med regeringsarbetet inifrån och har vara aktiva i förhandlande mellan allianspartierna. Anna-Karin Hatt är jordnära och bra på att koppla sina visioner till situationer i vardagslivet, vilket gör det enkelt att ta till sig även av ganska visionära resonemang. Anders W Jonsson har ett driv i sina sociala hjärtefrågor. Han är antagligen mardrömmen för socialdemokraterna då han skulle kunna fånga upp en del borgerliga väljare som ser problem med sjukförsäkring, barnfattigdom osv och som annars riskerar byta block.

Det går alltså inte att hitta en favorit genom uteslutningsmetoden i denna process. Jag ser tre kandidater som alla har starka sidor. Jag förordar Annie för att hon har tydligheten och utstrålningen som krävs för att lösa partiets stora problem, att folk inte vet vad partiet står för. Hon kan locka väljare och vart och ett av dom nästan 5000 kryss hon fick i senaste valet är i sig en anledning att välja henne till partiordförande. Samtidigt är jag glad att det finns flera goda kandidater att välja mellan.

Grunden för ett bra val är den process som nu inleds. Att kandidaterna kan berätta vad dom vill göra med partiet och framför allt att dom vill. Vi har genom socialdemokraterna sett en process där kandidater som hade den tydligheten automatiskt diskvalificerades från processen och där valberedningens kandidat vägrade berätta om sin politik innan han blev vald. Nu ser jag fram emot intressanta diskussioner mellan c-kandidaterna att lyssna till och det blir spännande att se var valberedningen slutligen landar. Sedan hoppas jag att vi kan följa Miljöpartiets goda exempel och låta stämman ha sista ordet. Även kandidaterna som slutligen inte föreslås av valberedningen bör ställa upp till val på stämman.

Sist men inte minst tycker jag att det är viktigt att komma ihåg vår nuvarande partiledares roll i detta. Det är ingen slump att det finns goda kandidater och att vi till skillnad från många andra har gott om både manliga och kvinnliga, unga och "inte fullt så unga" kandidater. Tack Maud för ett fantastiskt arbete med att stärka Centerpartiet.

Örebro får underkänt

Under våren har tidningarna skrivit spaltmeter om hur kroppen ska trimmas i form inför beach-säsongen. Många upplever en stor press att se ut på ett visst sätt, den pressen växer när dunjackorna ska av och ersättas med badkläder. Problem med ätstörningar är allvarliga och kanske aldrig så påtaglig som när beach-säsongen kommer igång. Vad gör då landstinget som ska finnas där och stödja och hjälpa till? Jo, man stänger ner Örebros ätstörningsklinik under sommaren. Detta är så uselt så det är skamligt. Människor förtjänar bättre och landstinget måste lösa detta omedelbart.

Centerpartiets ungdomsförbund går nu ut och ger Örebro län underkänt. Läs mer på cuf.se.

Det röda varma Sverige inget alternativ

Idag florerar nyheter om missnöje inom Centerpartiet med alliansen och att vi skulle öppna upp för att spräcka samarbetet och då istället samarbeta med den röda sidan i svensk politik. Jag har inte hört den typen av missnöje inom partiet utan missnöjet handlar snarare om bristande profilering inom allianssamarbetet. Den profilering som efterfrågas handlar dock varken om förstatligande eller höjda skatter så det är knappast någon sossevänlig kritik. I min värld är inte socialdemokraterna och vänsterpartiet ens tänkvärda samarbetspartners. Jag anar att det är vinklingar, lurigt formulerade frågor och medvetna misstolkningar som ligger till grund för dagens nyhetetsspridning.

På vänsterkanten pratar man gärna om det varma Sverige, det röda Sverige. Man menar att Sverige med en borgerlig regering har landet blivit kallt. vi som är mer än fem år vet ju dock vad det är för något dem pratar om och jag tror få blir imponerade. Jag minns själv en lördagseftermiddag när jag skulle såga ved i tron att ek är ett av få träd som jag inte är allergisk mot men i slutändan fick en kraftig allergisk reaktion. Hela högra sidan av kroppen, och speciellt armen, blev röd, svullnade och blev varm. Det stora problemet var att politikerna inte litade på att jag själv kunde avgöra mitt behov av allergimedicin och därför drev ett apoteksmonopol. Så en lördagseftermiddag, med nästan två dygn till dess att Kumlas enda apotek skulle öppna igen efter helgen, fick jag genom min högra arm uppleva det röda och varma Sverige som vänstersidan nu pratar om.

Det var ett Sverige med betydligt färre vårdcentraler, med mindre valfrihet för dom äldre och färre alternativ för skolungdomar och barnfamiljer. Det var ett Sverige med en statsminister som varnade för båtlaster av sociala turister från Baltikum som skulle komma hit och suga ut våra bidragssystem och hota hela välfärdssystemet. Ett Sverige där flit straffade sig och arbetslöshet doldes genom förtidspensionering. Ett Sverige där examinerade utlandsstudenter från svenska universitet istället för att välkomnas till svensk arbetsmarknaden kastades ut ur landet med huvudet före och där en platt-tv tolkades som ett tydligt tecken på att skatten var för låg. Rött och varmt? Ja visserligen, i alla fall den där lördagseftermiddagen med allergireaktionen. Men det var också ett socialistiskt Sverige med unken människosyn som jag aldrig någonsin vill ha tillbaka.

Bra av CUF kring tvångssterilisering av transpersoner

Såg på cuf.se att CUF idag skickat ut ett viktigt och mycket bra pressmeddelande kring Kristdemokraternas vidriga ståndpunkt om tvångssterilisering av transpersoner. Vad hände egentligen med ett mänskligare sverige?

Så här lyder pressmeddelandet:

CUF fördömer KDs krav på steriliseringar

PRESSMEDDELANDE
Centerpartiets Ungdomsförbund
2011-07-01

CUF fördömer KDs krav på steriliseringar
Strax innan midnatt beslutade Kristdemokraterna att de även fortsättningsvis ställer sig bakom det krav på sterilisering som finns vid juridiskt könsbyte. Beslutet grundar sig i en underlig människosyn.

- Det är verkligen inte en politik för ett mänskligare Sverige, säger Hanna Wagenius, ordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund. Det här handlar i praktiken om att man tvångssteriliserar människor som befinner sig i en mycket utsatt situation.

Maria Larsson har i ett uttalande sagt att det är rimligt att människor som byter kön väljer bort vissa könsspecifika egenskaper. Ett juridiskt könsbyte kräver dock inga övriga fysiska ingrepp utöver själva steriliseringen. Personer som i praktiken bara byter ett personnummer tillåts inte heller spara könsceller för att kunna reproducera sig i framtiden.

- Politiken på det här området är vidrig. Ingen vaknar en morgon och tänker att det vore roligt att byta kön. Det handlar om en djupt rotad och icke övergående upplevelse av ha ett annat kön än det som staten tilldelat en. Självmordsfrekvensen bland transsexuella som inte genomgår behandling är skyhög, själva könsbytet kan vara ett livsavgörande beslut, så det är definitivt relevant att prata om tvångssteriliseringar i det här fallet. Är det verkligen lämpligt att vår socialminister ställer sig bakom den här lagstiftningen? frågar Wagenius.

Så vill jag se centerpartiet

Nu har när Maud Olofsson valt att lämna över stafettetpinnen är det dags att börja se framåt. Sedan tidigare är en extrastämma planerad till 2012 för att ta ett nytt idéprogram. Partiet ska den närmsta tiden således förnya sig både vad det gäller företrädare och politiskt innehåll.

Jag vill se en fortsatt förnyelse i liberal riktning. Sverige saknar idag ett parti som står upp för friheten fullt ut, som vågar behålla individperspektivet när alla andra blir systemälskare. Centerpartiet och Folkpartiet (och till viss del Moderaterna) har gjort försök att profilera sig som liberala men det finns många luckor i dessa självpåtagna ideologiska beskrivningar. Centerpartiet behöver fortsätta sin väg åt det håll som i Sverige kallas höger. Vi behöver ta striden för att staten ska lägga sig i allt mindre av människors liv när det gäller allt ifrån moraliska aspekter som vem som har sex med vem och varför till ekonomi och människors förmåga att bygga rikedomar.

En inriktning som varit bra och som växt fram under senaste året är tanken om nybyggarlandet Sverige. Vi kan, till skillnad från en del andra liberaler, stå upp för friheten även för dem som inte har svenskt medborgarskap. Centerpartiet tog kampen mot Göran Perssons övergångsregler vid EU-utvidgningen och vi bör stå främst i kampen mot islamofobins fördomsfulla yttringar. Vi bör värna alla människors möjligheter att bosätta sig var dem själva vill. Den kampen förs idag av allt för få och allt för tamt.

Centerpartiet bör också ta initiativ till en ny skatteöversyn. Ett nytt skattesystem som är lätt att förstå och med konsekventa regler, istället för det lapptäcke av undantag och tillägg som gäller idag, behövs.

Jag tycker också vi måste släppa landsbyggdsprotektionismen. Lika lite som kvotering skapar jämställdhet skapar specialsubventioner en stark landsbyggd. Bönder är och ska vara starka företagare, inte bidragstagare att tycka synd om. På landet, kanske mer än någon annanstans, är människor vana att ta hand om sig själva och skapa starka civilsamhällen utan statliga pekpinnar. Den drivkraften är grunden för att hela Sverige ska kunna leva och då gör staten bäst i att hålla fingrarna i styr och låta människors egna kraft driva landet framåt.

Det finns många fler områden att ta tag i. Kulturpolitiken behöver en ordentlig avhyvling, socialpolitiken behöver avmoraliseras, entreprenörskap behöver förenklas och mer av människoars pengar behöver få stanna i människors plånböcker.

I media har Juholt försökt flörta med Centerpartiet om möjligheter till samarbete. Ingen kan väl klandra honom, i samma båt som Ohly skulle jag göra samma sak, men ett samarbete med socialdemokraterna och det vänstersteg som det innebär skulle ta död på vår rörelse. Det liberala tomrummet i svensk politik skulle då lämnas ännu större.

Nu ser jag fram emot att följa hur processen fortskrider och förnyelsen tar fart.

Om plattformen i Örebro

Jag har nu läst igenom den politiska plattform som den politiska majoriteten i Örebro presenterat. Majoriteten består som bekant efter omvalet av S+C+KD. Det finns i ett sådant samarbete en stor ideologisk spännvidd med ett i grunden socialistiskt parti, ett liberalt och ett konservativt. Därför är jag inte förvånad över att hitta både saker som jag gillar och saker som jag har svårt för i den kompromiss som programmet ändå innebär.

Det som skrämmer mig mest är egentligen att man skriver att man vill jobba långsiktigt med ett blocköverskridande samarbete. Jag vill bestämt hävda att en betydligt mer frihetlig inriktning vore det självklara målet för ett liberalt Centerparti (och även för det borgerliga KD). Denna koalition är den bästa lösningen nu men i grund och botten inte någons förstahandsalternativ. Inför valet 2014 borde alternativen vara ett frihetligt borgerligt (+mp möjligen?) alternativ mot ett systemfokuserat vänsteralternativ. Där trodde jag alla var överens.

Jag är inte heller särskilt förtjust i skapandet av kommunala bolag och tilltron till att kommunala bolag ska leda Örebro framåt och lösa svåra samhällsproblem. Det är en tydlig s-inriktning på den politiken.

Däremot blir jag mycket positivt överraskad av den tveklöst positiva inställning till ekonomiska frizoner som programmet innebär. Man skriver rent ut att man gärna vill ha en sådan i Vivalla. Det är ren C-politik och en viktig fråga för entreprenörskap och integration i kommunen. Det är även glädjande att se stora satsningar på miljöområdet vilket också får anses ha en stark c-prägel, vare sig s eller kd har ju miljön som sitt främsta område.

Även LOV, lagen om valfrihet, som innebär stor valfrihet inom äldreomsorgen är en tydlig c-fråga som säkerligen även kd varit positiva till men som är en eftergift från socialdemokraternas sida. Det är oerhört viktigt i denna konstellation att frihetliga ideal och valfrihetspolitik drivs igenom så att det systemtänk som styrt tidigare s-majoriteter hålls på avstånd.

Sist men inte minst måste tegelbruket nämnas. I den frågan tvärvände bittra moderater och folkpartister efter valet och det är glädjande att det blir av i och med den politiska majoriteten. Moderaternas och folkpartiets u-sväng i frågan är ett svek mot Örebros ungdomar.

Det finns ytterliggare en hel del frågor att reflektera kring, både sådana som jag gillar och sådana som jag anser problematiska ur ett liberalt perspektiv. Just nu nöjer jag mig dock med att önska mina partikamrater i Örebro och deras samarbetskollegor i S och KD lycka till.

Tack Maud

Maud Olofsson har gjort ett fantastiskt jobb som partiledare och i grunden förändrat det politiska klimatet i Sverige genom alliansens bildande. Hon har förnyat Centerpartiet till ett tydligt grönt och liberalt parti och hon har gjort ett gediget jobb som minister. Nu visar hon också fingertoppskänsla och lämnar över till nya krafter i precis rätt tid. Stort tack!

U(s)ch och fy men vad var alternativet?

Nu står det klart att Centerpartiet i Örebro kommun väljer att samarbeta med Socialdemokraterna och Kristdemokraterna för att få till en stabil politisk majoritet. Jag ska inte låtsas som om jag hoppar högt av glädje av ett sådant besked. I grund och botten ogillar jag den socialdemokratiska ideologin och jag tycker att Socialdemokraterna i Örebro kampanjar med tveksamma metoder.

Det stora problemet, som lagt grunden för det som nu händer, är valresultatet där allt för många Örebroare valt att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti varpå inget av de seriösa alternativen kunnat bilda en majoritet. I det läget är det rimligt att söka minsta gemensamma nämnare över blockgränsen, att hitta vägar för att få till ett politiskt styre utan behov av SD-stöd. Ur det perspektivet är det en rimlig överenskommelse, det innebär troligen en betydligt mer frihetlig politik än om samtalen nekats och Vänsterpartiet deltagit i styrandet av Örebro.

Jag tror att centerpartiet kommer tvingas till fler obekväma kompromisser än vid förra mandatperiodens koalitionsarbete och det samarbetet som hade frihet som minsta gemensamma nämnare. Dock gav valresultatet inget alternativ att fortsätta i samma konstellation.

Kent Person tycker detta är ett svek. Visst, det är sannolikt inte vad väljarna som röstat på C hade i tanken. Dock är det säkerligen så att våra väljare står bakom att hålla främlingsfientliga krafter borta. Kent Person väljer att endast kritisera och mena att man skulle vägrat samtal och därmed omöjliggjort en stabil majoritet utan att lägga några konstruktiva lösningar. I ganska stor utsträckning blir han därmed retoriskt som Miljöpartister i kärnkraftsfrågan. Han tar bara ställning mot någonting men presenterar ingen antydan till konstruktivitet eller lösning. Kent Person förespråkar överhuvudtaget ingenting i sitt inlägg utan är endast emot, jag tvivlar på att det är vägen framåt. Möjligen kan det vara ett försök att plocka några väljare från C och Kd.

Nej jag hoppar verkligen inte högt av glädje över ett samarbete med systemfokuserande och individignorerande sossar men valresultatet står fast och det som nu skett är sannolikt den minst dåliga lösningen. Extremisterna i SD och V hålls borta från makten och det är, om än en liten sådan, en seger för friheten i Örebro. En frihet som till exempel inte åtnjuts i det genomröda Kumla, hit har ordet individ ännu inte anlänt.

System vs Människor

Nog är det lite konstigt? När skolorna har svårt att följa lagstiftningen, att tillgodose barnens behov och ge barn i behov av stöd just det stödet, då finns inga pengar. Det har under senare tid inte alls varit för lite pengar till skolan i kommunen, det är organisationen det är fel på, detta enligt den styrande majoriteten. Att barnen inte får det stöd dem behöver har viftats bort med obegripliga resonemang om system och organisation. Dessutom har det ju inte funnits några pengar, så några tillskott har inte varit aktuellt.

Nu ändras dock allt. Nu har man upptäckt att vissa utgifter har redovisats på fel rad i ekonomiska rapporter. Helt plötsligt är det inga som helst problem att lägga in åtta extra miljoner till skolan. Detta trotts att denna felrapportering inte på något sätt ändrar det ekonomiska utfallet utan endast påverkar vissa nyckeltal.

Det är fantastiskt bra att ytterliggare pengar kommer till men hur tänker man? Är nyckeltal och radplacering av utgifter viktigare än barnens behov? Uppenbarligen så är det så det fungerar med den styrande majoriteten som inte ser barnens behov som anledning att skjuta till resurser men får väldig fart för att justera nyckeltal och radplaceringar. Ibland gör politik bara att jag blir förbannad. För trotts att man nu har tillfört extra resurser har man ännu inte upptäckt att det i grund och botten handlar om barnens bästa. Systemen, nyckeltalen och verksamhetsorganisationen är fortfarande det enda som betyder något. Tragi(s)kt.

Monarkin är bara luddig kulturpolitik

Sedan jag blev medlem i CUF 2002 har en av frågorna som jag frekvent debatterat på stämmor och annat varit frågan om monarkins avskaffande. Jag har argumenterat för det rimliga i att låta folket utse sin statschef i härliga demokratiska val i republiken Sverige. Dessvärre börjar jag inse att monarkins vara eller inte vara handlar om helt andra saker än rimlighet och demokrati, monarkin brister ju som bekant i dessa bägge avseenden.

Monarkins försvarare väljer istället att prata om det trevliga med monarkin. Man lyfter mysfaktorn i att ha en kung och det enande i att ha en gemensam symbol, nästan som om det va en grundförutsättning för invånarnas gemenskap. Monarkin handlar enligt dessa rojalister således inte om demokrati utan en extremt luddig form av kulturpolitik. Det är en kulturell symbol som försvaras snarare än ett statsskick. I praktiken har kungen ungefär samma funktion för Sverige som ett visst operahus har för Australien.

Här ska alltså politiker besluta om vad som är mysigt, trevligt och vad som ska ligga till grund för människors gemenskap. Det är luddig kulturpolitik när den är som allra luddigast. Precis som med all annan luddig kulturpolitik som ska styra människors subjektiva bedömningar så ställer jag mig ypperligt skeptisk till detta påfund. En vandrande kulturstatuett, som kungen blivit, är knappast något för riksdagen att försvara. Vill människor sedan hylla och älska familjen Bernadotte så varsågoda men den typen av beslut bör knappast finna sin grund i riksdagen och parlamentarismen. Är det förresten någon som vet vad statschefen i Australien heter? antagligen inte, men operahuset däremot...

Det är hög tid att avskaffa det luddigaste av alla luddiga kulturpolitiska projekt. Att vi dessutom får möjlighet att demokratiskt välja vår statschef kan ses som en ren bonus. Och ja kära kumlabor, för att vara konsekvent så vill jag även skrota alla eventuella tankar på det monarkiliknande projektet i Kumla.

En bra helg och en skrämmande lokaldemokrati

Har kommit hem från förbundsstämman med Centerstudenter. Det är en fantastisk organisation med högt i tak och bra folk. En helg fylld av vassa debatter med både faktakunskap och ideologisk diskussion. förhoppningsvis kan Centerstudenter bli bättre på att nå ut med sina budskap och tillsammans med CUF agera spjutspets i en Centerpartistisk förnyelse.

Nu sitter jag istället och ser på inspelningen från senaste kommunfullmäktige och det ger en känsla av solförmörkelse där såväl fakta som ideologi och värderingar är sällsynt förekommande.

Ett exempel är att man ska införa köttfria dagar i skolan. Barnen ska endast få vegetarisk kost dessa dagar. Den centrala frågan om maktfördelning och huruvida fullmäktige ska ta beslut över vad eleverna ska välja för mat nämns knappt. Däremot väljer Lennart Eriksson (s) att hylla matråden där elever och personal är med att påverka skolmaten samtidigt som han röstar för att kommunfullmäktige ska köra över dessa matråd.

The reds go marching on

Idag vann Manchester United sin 19e ligatitel och är därmed ensamma på topp av brittisk fotbollshistoria. Fantastiskt att vinna ligan och dessutom vara framme i Champions-league final trotts att laget svajat en aning under säsongen. Att laget är störst genom tiderna kompletteras med faktumet att såväl Sir Alex som Ryan Giggs varit med och tagit tolv (12!!) av dessa ligatitlar.

Riktigt gött att vara United-fan en sån här dag.

Om skolk på Newsmill

Idag skriver jag om skolk på Newsmill. Det måste bli ett slut på det eviga timfokuset. En skola som baseras på timplan, en utbildningsminister som fokuserar på närvarotid. Det håller inte. Fokus måste flyttas till kunskap och kvalitét i skolan. Vi ska ha en skola där eleverna mår bra och använder sin tid meningsfullt till att lära sig saker. Att sitta och rulla tummarna gör ingen glad, inte ens när det sker i ett klassrum i skolan.

Läs min artikel här. Läs gärna också Torbjörn Jerlerups (Liberaldemokraterna) artikel på brännpunkt i samma ämne.

en milstolpe på väg utan ände?

Ibland diskuteras milstolpar i olika sammanhang. För mig känns det som en milstolpe att ha fått sidan joelfalk.com online för att kunna börja marknadsföra mina tjänster som webbutvecklare mot företag. Samtidigt så är företagandet aldrig något som jag kan bli klar med, det finns inget slutmål som när det uppnåtts avslutar engagemanget. Så på en väg utan ände, vad är då egentligen en milstolpe?

Betydligt kortare än en mil är det i alla fall till företagsmässan som ska besökas imorgon. En första kund till firman vore ännu en milstolpe att uppnå.

Fas 3 är plusjobb med ett ärligare namn

"Fas 3" får ofta och mycket kritik. I verkligheten är det omarbetade plusjobb (som s-regeringen införde). Jag var skeptisk till plusjobben och är inte mindre skeptisk för att det nu kallas fas 3, även om jag uppskattar ärligheten i att inte döpa det till jobb. Lösningen på detta problem är ganska enkel. Lägg ner skiten och satsa pengarna på något vettigt istället...

Många som bryr sig

Idag var det tyst manifestation mot nerdragningarna i skolan i Kumla. Det kom mycket folkoch manifestationen visar tydligt att kumlaborna är trötta på den förda betongpolitiken.

Ett mått på solidaritet

De nerskärningar som nu görs i Kumla kommun på utbildningsområdet är allvarliga. När personaltätheten minskar och möjligheterna till extra resurser minimeras så ökar klyftorna. Barnen med starkt stöd hemifrån och en god studievana kommer klara sig bra även efter nerskärningar. Det är barnen som inte har ett fullgott stöd hemifrån, barn som redan idag har det jobbigt, som drabbas hårdast. För mig handlar det om solidaritet.

Ofta verkar det som om solidaritet kan mätas i skattesatser, ju högre skatter man förespråkar desto mer solidarisk är man. Det är varken ett träffsäkert eller korrekt sätt att mäta. Solidaritet bör istället definieras av hur väl vi ställer upp för andra människor, hur väl individens rättigheter uppfylls. Ofta är höga skatter och avgifter det som skapar klyftor. Till exempel kan sänkta arbetsgivaravgifter vara en kraftfull åtgärd ur solidarisk synpunkt. Det möjliggör nämligen för människor att ta sig in på arbetsmarknaden och skapa sin egen försörjning.

Ur ett solidaritetsperspektiv är det helt centralt hur väl vi tar hand om människor som inte själva har möjlighet att på ett kraftfullt sätt föra sin egen talan. Det är för människor som själva inte har makten över sitt eget liv som kommunens ansvar är som allra störst. Hur väl detta sköts ger en mycket god bild av hur det solidariska samhället fungerar. Hur väl barn i svåra situationer kan stöttas och garanteras rättigheter är en helt central fråga om vi ska öka solidariteten.

Just i detta nu lyssnar jag på Håkan Juholt, via expressens webbsändningar, som påtalar problemet med barnens svårigheter att få komma till tals. Klokt sagt. Han partikamrater i Kumla behöver ta till sig av dessa ord. Med situationen som uppstått i Kumla efter sju decennier av socialdemokratiskt styre är solidariteten, inte minst med barnen vars talan allt för sällan kommer fram, hotad. När skolorna ska spara så är det extra resurserna som försvinner först. Det är insatserna med syfte att stå upp för dem i svåra situationer som riskerar försvinna. Det är uppenbart att i det den nu förda politiken saknas solidaritet.

62,5% i skatt om finansministern får bestämma?

I kvällsöppet fick Borg och Waidelich (eller hur det nu stavas) frågan om hur mycket någon som tjänar 20 000 respektive 60 000 ska få behålla. Båda tyckte att den som tjänar 20 000 ska få behålla 15 000 och den som tjänar 60 000 ska få behålla 30 000. Det innebär att av en löneökning från 20 000 till 60 000 ska 62,5% gå i inkomstskatt (25/40), vilken galenskap! Tydligare bevis på att det inte längre finns några moderater utan bara olika former av sossar är svårt att hitta. Tack och lov var dessa herrar ute och cyklade, redan idag får den med 60 000 behålla dryga 37 000.

Ung vänster bryter mot ordningslagen

Jag börjar bli riktigt trött på hur Ung vänster kontinuerligt affischerar på ett sätt som inte är tillåtet. Det framgår tydligt i lokala ordningsföreskrifter vad som gäller och att regelbrott mot dessa föreskrifter kan beivras genom ordningslagen. Ändå verkar ingenting göras åt denna olovliga affischering. Det är givetvis ingen slump att ung vänster har fått till en aktiv avdelning i Kumla, något som de flesta övriga partiers ungdomsförbund misslyckats med. Ung vänster respekterar inte demokratins spelregler och struntar i reglerna som satts upp gemensamt och demokratiskt i kommunen. Med denna självpåtagna ensamrätt på affischering som Ung vänster har i kommunen påverkas demokratin negativt. Samtidigt görs ingenting för att beivra detta.

Nu får det vara nog! Jag kommer ta striden till den dagen lika villkor gäller för alla ungdomsförbund i Kumla. Respektlöshet och lagbrott kan inte fortsätta att främjas så som är fallet idag.

Jag förväntar mig att Vänsterpartiet, som så gärna pratar om rättvisa, är beredda att delta i kampen för rättvisa på den demokratiska spelplanen.

Ologiskt och radikalt av Juholt

I dagens agenda svarade Håkan Juholt på ja och nej frågor. Han förtydligar då att han svarar nej på ett införande av euron med att han med ja- och nejfrågor måste svara utifrån nuläget, euroinförande kan alltså bli aktuellt längre fram men inte nu så därför svarar han nej. Ett logiskt resonemang som jag kan köpa. Det intressanta är då att han i samma utfrågning svarade ja på att avskaffa monarkin. Det kan inte tolkas på annat sätt än att han vill avskaffa monarkin omedelbart, hade det inte varit aktuellt nu skulle han ju enligt sitt eget resonemang svarat nej. Radikalt! Dessutom konstigt eftersom han i euro-frågan hänvisar till folkomröstningen och därmed befolkningens åsikt, det finns knappast något folkligt stöd för att avskaffa monarkin. Hans svar är helt klart osammanhängande, ologiska och väldigt radikala.

Olofsson, Werme och Larsen

Idag har det verkligen tagit fart en debatt om Maud Olofssons framtid som partiledare. Det tycks råda en bred enighet om att hon genomfört väldigt mycket bra som partiledare men det finns även röster för att förnyelse behövs. Jag har stort förtroende för Maud men tillhör skaran som tror att vi behöver byta ledning senast 2012 och helst redan i höst. Vi skulle knappast få samma problem att hitta en lämplig följare på ämbetet som vi sett inom socialdemokratin utan det finns färgstarka alternativ som skulle göra sig utmärkt på posten. Min favorit för uppdraget är den som nämnts mest i sammanhanget, Annie Johansson.

Jag läser Staffan Wermes blogg och noterar att han inte håller med om att Centerpartiet är liberalt. Det är verkligen att kasta stenbumlingar i glashus. Om ingången i diskussionen är att stärka liberalismen i Sverige så är det inte främst Centerpartiet som behöver byta partiledare utan Folkpartiet. Språktest, obligatoriska gynundersökningar och batonger är inte särskilt frihetligt, tyvärr Werme! Däremot delar jag ingången i inlägget att det behövs starkare liberalism och mer av ideologi i svensk politik. Idag är det dessvärre vare sig C eller FP som står för detta utan ickepartiet Liberaldemokraterna. Det finns således hemläxa att göra för bägge partierna i riksdagen som kallar sig för liberala. Centerpartiet har bokat in extrastämma 2012 för att anta ett nytt spetsigt och liberalt idéprogram, jag väntar med spänning på att Folkpartiet ska börja planera något liknande.

Jag måste även kommentera Christina Höj Larsens (v) inlägg på newsmill om frizoner. Att vänsterpartiet avskyr sänkta skatter är inget nytt men sällan har någon vänsterpartist så tydligt deklarerat förakt mot verkligheten. Enligt artikeln har segregationen i till exempel Rosengårsd och Rinkeby skapats av alliansregeringen. Om hon verkligen menar allvar med sin artikel så undrar jag om det var under Wermes stenbumling som Larsen gömt sig fram till 2006... I verklighetens Sverige kan hon då inte befunnit sig.

Hur skrapar vi fram miljonerna som behövs?

Resultaten av den socialdemokratiska politiken i Kumla är tydlig. Samtidigt som man stoltserar med nytt kommunhus, flashigt bibliotek, stadens andra konstgjorda sjö med tillhörande park och ett nytt (200-miljoners?) badhus på gång så förfaller kärnverksamheten. Socialförvaltningen som stöttar människor med svåra problem såväl som tar hand om våra äldre gör 25-miljoners underskott år efter år. Skolorna går på knäna och det är barnens framtid som offras för att bygga nya fasader till kommunen.

Det är uppenbart att det måste till förändring, frågan är bara hur. Även om vi redan idag skulle få ett maktskifte finns fakturorna för alla byggen kvar att betala. Hur skapar vi resurserna för att klara uppdraget vi har för våra barn och äldre? Kan vi kraftigt reducera det kommunala ansvaret för vuxnas tillgång till kultur och helt enkelt hävda att myndiga personer får ta ansvar för sin egen kulturkonsumtion? På så sätt kan en del pengar sparas in och flyttas över till andra viktigare verksamheter. Antagligen är det långt ifrån tillräckligt för att täcka upp behoven inom utbildning och omsorg men i alla fall en start. Vad kan mer göras? Det vore intressant att se hur mycket pengar som läggs på att subventionera fik, solarier och annat som drivs i kommunal regi, ännu ett par slantar till att förstärka kärnverksamheten? Antagligen kan även effektiviseringar ge en hel del och stärkta möjligheter för alternativa driftsformer dra sitt strå till stacken.

Nej, jag har inte något klart svar på hur situationen ska lösas men jag är innerligt trött på en majoritet som skryter över byggnader och inte låtsas om problemen med innehållet. Vore på tiden att få till en diskussion om hur vi tar oss framåt istället för att förneka problemen. Jag tror att en del av lösningen handlar om att lyfta diskussionen från politiska möten och stängda dörrar på kommunhuset och ta ett helhetsgrepp tillsammans med invånarna. Var och hur skapar vi ett sådant forum?

Några lösa funderingar i ett blogginlägg förändrar inte verkligheten för barnen i skolan men någonstans måste det börja.

Att styra innebär ansvar

Idag fick jag ett propagandablad från Socialdemokraterna och LO i brevlådan som fick mig att reagera. Socialdemokraterna har styrt Kumla sedan dinosarierna dog ut men tycks ändå alltid vilja skylla Kumlas problem på någon annan. Går något bra är det tack vare socialdemokraterna men om något går dåligt är det på grund av någon annan.

Rubriken för det första inlägget i det 4 sidor långa utskicket är "Vårt uppdrag som socialdemokrater", en rubrik som skulle passa sig för ett bra inlägg om vad socialdemokraterna vill. Dessvärre är det väldigt mycket bortförklaringar om att allt är regeringens fel och väldigt lite om något socialdemokratiskt uppdrag i stycket som följer rubriken. Tyvärr fortsätter utskicket i den stilen rakt igenom. Väldigt mycket av att klaga på omständigheterna och väldigt lite ta ansvar för bristerna som den socialdemokratiska politiken visat på i Kumla.

Det är visserligen lätt hänt att man skriver om något negativt, det skapar ofta mycket känslor när något irriterar och därmed lockar det att skriva om. Den övervikt att klagomål i detta utskick är dock inget slumpmässigt eller beroende på känslor. Fokuset på klagomål kring omständigheter är ett tydligt fastställt syfte för utskicket. På första sidan finns en liten notis:

"Vi som företrädare för Socialdemokraterna och LO vill i det här bladet åter informera om det aktuella politiska läget med utgångspunkt från den moderatledda regeringens politik."

Trotts att man under lång tid haft oavbruten s-majoritet i kommunen vill man alltså inte informera om sin egen politik. Istället vill man söka bortförklaringar när flera kommunala nämnder går med stora underskott, när personalen är orolig och när kommunen ligger i bottenskikt i rankingar över Sveriges skolkommuner. Det tycks för mig lite konstigt att man inte vill ta något ansvar trotts att 237 kommuner av 289 klarar sig bättre i rankingen än Kumla. Det är samma regering för alla kommuner. Om detta vill socialdemokraterna uppenbarligen inte informera. Inte heller informeras om varför man gärna spenderar hundratals miljoner på sjöpark och badhus men inte har råd med en bra skola för alla. Det nämns att man satsar sig ur problemen men inte varför satsningarna fokuseras på byggnader och vattenbehållare istället för på barn och äldre.

Det finns en samlad opposition med fem partier som är beredda att ta över rodret, vi var beredda inför valet 2010 och vi kommer vara beredda inför valet 2014. Till skillnad mot socialdemokraterna är vi inte bara beredda att styra utan också beredda att ta ansvar för vår politik. Vinner vi förtroendet att styra Kumla kommer uppdraget vara att förstärka välfärden och människors möjligheter, inte att informera om alla bortförklaringar till varför det går dåligt. Alla barn måste kunna växa utifrån egna förutsättningar, alla äldre måste få möjligheten att leva värdiga liv och driftiga anställdas engagemang måste tas till vara genom ökade möjligheter och ökad flexibilitet när det gäller till exempel driftsformer för välfärdsverksamhet. Ett annat Kumla är möjligt, 2014 börjar förändringen på allvar.

Mesiga moderater

Vad händer med regeringens moderata ministrar? Carl Bildt som man kunnat lita på ska säga vad han tycker och driva på frågor på ett rakt sätt har på sistone varit lika blek som Laila Freivalds. När människor offrar sina liv för frihet och demokrati har han fokuserat på "politisk stabilitet". När en galen diktator bombat sitt eget folk har Bildt framstått som osäker och inte talat ur skägget.

Nu är det Billström som är igång och skriver på Expressen. Han berör asylpolitiken i Europa och kopplar det till situationen i norra Afrika. Argumentationen är att fler länder behöver ta emot fler flyktingar och han tar räkneexempel på vad det skulle innebära om alla länder tog samma ansvar som Sverige i förhållande till sin befolkning. I grund och botten är det bra att sätta press på andra länder att öppna gränserna mer. Dock har artikeln en väldigt tydlig underton av att Sverige inte behöver göra mer, vi är ju redan bäst så nu är det någon annans tur. Det Billström inte nämner är att asylpolitiken inte syftar till att överglänsa våra europeiska grannar i humanitet utan till att hjälpa människor i nöd. Dessa människor behöver inte mindre hjälp för att Berlusconi brister i viljan till flyktingmottagande, snarare tvärtom. Så Billström ska givetvis fortsätta sätta press på andra länder att öppna upp gränserna men det räcker inte, Sverige kan och bör samtidigt jobba för att själva hjälpa fler.

Sammanfattningsvis vill jag ge våra moderata vänner i regeringen ett tips:

Ryck upp er, just nu är ni gråare än Juholts mustasch.

Entreprenörskap driver landsbygden

Vänsterpartiet går ut och vill vara det nya landsbygspartiet och skriver om sina förslag på Aftonbladet. När vänsterpartiet misslyckas i stan är tanken att utmana om landsbygdsväljarna. Det finns dock ett grundläggande problem, förnekelsen av företagens och entreprenörernas betydelse för samhällsutveckling. Den företagarfientliga politiken är minst lika skadlig för människor på landet som i stan. På landsbygden finns mängder av småföretagare och kreativitet med en vana att lösa problem utan statens inblandning. Den kreativiteten och företagsamheten kommer landsbygdens väljare att försvara.

Ett annat problem är Vänsterpartiets syn på maktfördelning, till skillnad från Centerpartiet som bildades för att ge mer makt åt människorna, vill man styra och ställa över allt mer av våra liv. Jag tvivlar på att människor flyttar ut på landsbygden för att man så gärna vill låta andra styra över privatlivets detaljer. Företagarandan och stark känsla av självständighet driver landsbygden framåt, jag tror på en fortsatt positiv utveckling i samma anda och då måste Vänsterpartiet förpassas till oppositionsarbete.

Det bra att vänsterpartiet upptäckt att det finns människor på landsbygden men människorna på landsbygden upptäckte för länge sedan bristerna i Vänsterpartiets politik.

Några ord om Juholt

Att Håkan Juholt nu föreslås bli ny partiledare för socialdemokraterna är en ganska stor skräll. reaktionerna har varit blandade, sossarna verkar nöjda men det är svårt att bedöma om det handlar om taktiskt uppslutande för att inte visa oenighet utåt eller om det är genuint positiva reaktioner. Oroväckande nog verkar flera alliansföreträdare väldigt nöjda, trotts att kortet Juholt är relativt ospelat.

Jag har likt många andra begränsad kännedom om Juholt. Hans intryck vid gårdagens presskonferens var dock en humoristisk man med självdistans, egenskaper som kan skapa framgång för socialdemokratin. Samtidigt är känslan efter striden inför valet att egenskapen som tagit Juholt dit han är främst är vaghet. Endast den som är i stora delar intetsägande kan accepteras av de olika falangerna inom socialdemokratin. Höger- och vänsterfalangerna verkar inte ens vara överens var Juholt hör hemma på den politiska kartan, det säger en hel del om hans politiska positionering; den är vag. Frågan är hur väl han lyckas förnya partiet, om han ens vill det. Frågan är också hur han ska överleva en debatt mot till exempel Reinfeldt.

Det kan bli succé för Juholt om han klarar ledningen och sakpolitiska debatterna. Alliansen ska absolut inte underskatta honom. Det finns samtidigt risk för att han blir en ny Ohly, en rolig och trevlig prick men utan förmåga att vinna sakpolitiska debatter och därmed lite svår att ta på fullt allvar. Framtiden lär utvisa hur det går.

Börja på rätt ställe

Ibland är vi politiker oense, vi vill åt olika håll. Det innebär att inte alla kan få som dem vill. Ibland är vi dock ense men tycks inte få som vi vill i alla fall. Till exempel så vill samtliga partier få stopp på mobbningen i skolorna och att eleverna ska bemöta varandra och lärare med respekt. Vi är synnerligen överens om att jämställdheten behöver öka. Trotts att vi är överens är det dock svårt att komma framåt.

Jag tror att vi behöver skifta uppmärksamheten en aning. Under lång tid har vi berättat för andra hur dem ska göra, hur dem ska bete sig och hur viktigt det är med jämställdhet. Jag tror vi tjänar på att istället visa hur det ska gå till. Gå in och titta på senaste fullmäktigemötet och reflektera lite i hur politikerna bemöter varandra och om det är så vi får stopp på respektlöst beteende i skolan? Fokusera gärna även på jämställdheten, är det män eller kvinnor som dominerar i talarstolen? Vill vi få till förändring måste vi börja hos oss själva.

En dag om året?

Idag är det den internationella kvinnodagen och det årliga dilemmat om huruvida man ska gratulera kvinnorna för deras dag eller låta bli eftersom dagen beror på diskriminering. En del verkar bittra och påstår att kvinnorna bara har en dag om året med alla andra dagar tillfaller männen. Vad jag vet är det felaktigt. Inte heller på internationella kvinnodagen är lönerna lika eller jämställdheten uppnådd. Det är alltså männens dag varje dag, även idag, och även jag är lite bitter. Nej, det blir nog inget grattis i år heller.

Avskaffa nationalstaten

Till CUF's distriktsstämma hade jag en motion om att avskaffa nationalstaten. Tanken var till ganska stor del att skapa debatt på stämman men det finns givetvis en seriös tanke bakom.

Nu när regeringen och alliansen kommit överens i ännu en fråga som rör migrationspolitik så diskuteras ämnet flitigt. I grunden är jag mycket positiv till överenskommelsen som innebär ett steg i rätt riktning. Jag skulle dock vilja gå betydligt längre.

Att varje individ föds som en del i en nation och att tillhörigheten till denna nation begränsar möjligheterna att bosätta sig var som helst på planeten är långt ifrån den liberalism som jag eftersträvar. Nationsgränserna är osynliga gränser vars existensberättigande består i att underlätta den politiska administrationen. Det existensberättigandet tycker jag vi bör ifrågasätta.

Tyvärr används nationernas suveränitet till att förtrycka medborgare, i det globala samfundet har varje suverän stat mycket större rättigheter än den enskilde individen. Vi ser det runt om i världen, inte minst i Libyen, där världen handfallet ser på medan en galen diktator bombar sin egen befolkning. Anledningen är i grund och botten att den galna diktatorn som bombar anses ha legitimitet till att styra över nationen, den legitimiteten är idag större än oppositionella medborgares rätt att inte bli bombade.

Jag skulle vilja se en förändring från ett internationellt samfund som innebär samarbete mellan suveräna stater till ett globalt instrument som kan garantera grundläggande fri- och rättigheter. Ingen politiker bör kunna ha makten att begränsa människors fria rörlighet och ingen administration borde vara viktigare än de individer som administrationen har som syfte att serva. För att garantera mänskliga fri- och rättigheter bör nationalstaterna avskaffas och en global organisation utifrån federalismens principer sjösättas med individens bästa i fokus.

Säkerligen framstår detta inlägg som verklighetsfrånvänt och orealistiskt. Det är det också! Den dagen då utopierna dör ut har vi dock betydligt större problem än verklighetsanknytning. Det finns en poäng i att diskutera grundläggande visioner även om det inte är helt självklart hur dem ska kunna genomföras (världens diktaturer kommer sannolikt inte lämna ifrån sig makten för den goda sakens skull...). Det finns en poäng i att fundera över vilka strukturer som ligger bakom världens passivitet när människor förtrycks av diktaturer.

På distriktsstämman bifölls motionens andemening och det var ett litet steg i rätt riktning.

Valfrihet en nog så god ledhund

Maktlöshet kan svida, speciellt för den som är ovan. Det är ganska uppenbart att kommunstyrelsens ordföranden Lennart Eriksson (s) nu upplever ett sådant obehag.

Bakgrunden är en ansökan om att starta en friskola i Kumla som har inkommit till skolinspektionen. Det skulle innebära att en skola som inte socialdemokraterna kan basa över hur som helst skulle kunna upprättas och ge alternativ för medborgarna i kommunen. Lennart Eriksson är tydlig till Kumlanytt och säger sig inte se några fördelar med detta. Ökad valfrihet, konkurrens och antagligen en skopa nytänkande tycks inte imponera på socialdemokratin i Kumla.

Kommunen ska ge sina synpunkter till skolinspektionen innan beslut fattas och jag förutsätter att ett sådant ärende kommer föras till Barn- och utbildningsnämnden för diskussion. Där kan jag lova att det kommer lyftas upp många och klara fördelar med ökad valfrihet. Speciellt positivt tror jag det är för Kumla, en kommun som har problem med måluppfyllelsen i skolan. Vi vet att offentlig förvaltning inte alltid klarar av att driva verksamhet på allra bästa sätt och att alternativa huvudmän kan hitta förbättringsområden och få fart på en positiv utveckling som då även kan smitta av sig till kommunala skolor. Människor får större möjlighet att påverka sin livssituationer och föräldrarna som känner sina barn bäst kan på bättre sätt få till en skolgång som gynnar just deras barn.

Har socialdemokraternas synförmåga försämrats så pass att dem ändå inte ser några fördelar utan delar Eriksson uppfattning så är det allvarligt. Även för den blinda borde medborgarnas valfrihet vara en nog så god ledhund.

Som en liten notis ser jag på brännpunkt att Centerpartister tar strid för ökade anledningar till att ta studierna på allvar.

Normen tycks vara en man

När Göran Persson avgick och socialdemokraterna skulle utse en efterträdare blev det mer eller mindre ett krav att det skulle vara en kvinna. Mona Sahlin blev vald och partiet hade 2007 fått sin första kvinnliga partiledare. Nu när Mona Sahlins efterträdare ska utses har inte någon könstillhörighet specificerats och då ser dom troliga alternativen ut så här. Normen inom socialdemokraterna tycks vara att det ska vara en man om inte annat föreskrivs. Det tycks som om jämställdhet bara är ett politiskt område som det socialdemokratiska partiet vill driva men inte själva efterleva. Jag hoppas för svensk politiks skull att jag har fel.

Debattklimatet är ett allvarligt problem

Politik är viktigt. Oavsett om man vill att politiken ska styra mer eller om man vill flytta över mer makt till människor själva så är besluten som tas politiskt viktiga och den politiska processen bör vårdas. Det är dessvärre ganska enkelt att konstatera att politiken i Kumla har allvarliga problem. Måndagens fullmäktige var ett oerhört tydligt bevis på detta (video kommer publiceras längre fram på kumlanytt.se men finns ännu inte). Tyvärr är det ingen nyhet att samtal är svåra att uppnå i fullmäktige. Ett uselt debattklimat har etablerats där den som säger emot majoriteten snarare än motargument kan vänta sig personangrepp och härskartekniker.

Vi borde kunna enas, över hela politiska skalan, om att politiken är viktig och hantera den utifrån det synsättet. Att det är helt omöjligt att föra seriösa samtal och argumentera sakligt och med respekt i kommunens högsta styrande organ är ett jätteproblem för kommunens utveckling. Det riskerar bidra till politikerförakt och till minskade incitament för människor att själva engagera sig i den parlamentariska demokratin på lokal nivå. Det blir inte mindre allvarligt av att det är den tidigare kommunstyrelseordföranden som agerar allra värst och kommer med både flest och vidrigast personangrepp. Med den erfarenhet som Dan-Åke Moberg besitter borde han agera förebild och använda sin erfarenhet och den kunskap, som jag antar att erfarenheten givit, till att lyfta nivån på debatten istället för att sänka den till nya bottennivåer.

Att ett vuxet och sansat samtal inte kan föras bland kommunens folkvalda utan grova personangrepp är ett ytterst allvarligt problem. Med färre engagerade människor, ökad politikerförakt och brist på det viktiga blötandet och stöpandet av sakliga argument riskerar utvecklingen att stanna upp. Till Nerikes allehanda säger en förvånad åhörare "De borde köpa sig en hink och spade, det var ju rena sandlådenivån på debatten! Och tråkiga personangrepp". Det säger en hel del...

Ordlekar på konsumentverket

Enligt konsumentverket får ordet miljövänlig endast användas om den/det "inte påverkar miljön alls eller till och med förbättrar miljön". I bakgrunden finns åsikter om att flera energibolag valt att marknadsföra el från vattenkraft som miljövänlig. Jag tycker konsumentverket är ute och cyklar ganska grovt nu och enligt deras egen definition är deras cyklande knappast miljövänligt.

Det blir löjligt att tolka orden så extremt. När vanligt folk pratar om miljövänliga alternativ så handlar det ofta om att minska utsläppen. Även om det säkerligen finns en viss miljöpåverkan från att cykla inte minns i cykelns produktionsfas så anses det nog av dem flesta som miljövänligt att ställa bilen och börja cykla till jobbet istället. På samma sätt är det rimligt att påstå att det är miljövänligt att börja köpa el från vattenkraft istället för el utan pruduktionsspecifikation (som ju innehåller el från fossila källor).

För att förtydliga så kan vi ju göra en kort lista med några exempel på sådant som inte är miljövänligt enligt en sådan tolkning av ordet miljövänligt:

• Sopsortering
• Lågenergilampor
• Fosfor-fria tvättmedel
• Elbilar
• Vindkraft

Frågan är väl bara om denna tolkning där nästan inget kan anses vara miljövänligt leder till att folk blir mer eller mindre miljövänliga? Eller förlåt, människor kan ju givetvis inte vara miljövänliga...

Mycket och gärna men aldrig just här

Alla partier vill ha mer vindkraft. Alla partier inser att vi, även vid stora satsningar på förnyelsebar energi, kommer att vara beroende av kärnkraft under ett antal decennier framöver. Men var är partierna som tar ansvar för sin politik?

På riksnivå står till exempel socialdemokraterna och miljöpartister hand i hand och skriker att det behövs mer vindkraft. När sedan utbyggnaden ska ske står socialdemokraterna och miljöpartisterna lokalt hand i hand och skriker "Nej här får ni inte bygga vindkraft", tydligen får man inte bygga vindkraft i naturen. Var vindkraften istället ska byggas behöver ju givetvis inte en lokalpolitiker berätta, det är ju inte deras ansvar...

På riksnivå finns en överenskommelse om att vi tillåter att nya kärnreaktorer ersätter de gamla. Även om vi inte skulle ersätta så vore ju kärnkraften ändå en verksamhet som skulle finnas ett par decennier till och som redan funnits under lång tid i Sverige. Det här innebär, vilket alla vet, att vi är beroende av uran. Att besluta om att använda kärnkraft innebär även att man skapar en efterfråga på uran. Denna efterfråga har riksdagspartierna, hand i hand, skapat. Vad händer sedan? Jo, uranbrytning tillåts nationellt men kommunerna får ett veto. Samma partier som skapar efterfråga och nationellt avstår från förbud mot brytning står sedan han och hand lokalt när uranbrytning föreslås i kommunerna och skriker att "Nej, här får ni inte bryta uran!".

Tydligare mönster är svårt att hitta. Beslut kring energipolitiken tas på flera nivåer i Sverige och resultatet blir att ingen av nivåerna tar ansvar för helheten. Den samlade energipolitiken om vi slår ihop nivåerna tycks gå enligt devisen "mycket och gärna men aldrig just här".

Oerfaren mer överbetald än börsbolagsvd

LO kritiserar ofta och gärna vd-löner. Framför allt de höga löner som finns bland cheferna inom de stora börsbolagen. Det är möjligt att det kan ha en negativ effekt i form av till exempel sänkt arbetsmoral hos personalen och då LO företräder personal kan viss kritik vara befogad. Dock är problemet med överbetalda chefer ganska litet, i förhållande till många andra länder är chefslönerna i Sverige högst rimliga. Som politiker ser jag i grund och botten höga löner som något positivt. Dessa löner ges till cheferna för att de anses förtjäna det och för att det helt sonika är det marknadsmässiga priset för den kompetens som finns i dessa personer.

Det finns dock stora problem med för höga löner. Problemet finns bland de som saknar erfarenhet och som ska ta sig in på en arbetsmarknad med alldeles för höga ingångslöner. Resultatet av detta problem syns i arbetslöshetsstatistiken för människor med ingen eller väldigt begränsad arbetslivserfarenhet. Såväl unga människor som människor som invandrar från anda länder har stora problem att ta sig in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna sätter ett värde på oerfaren personal som i verkligheten inte kan matchas på arbetsmarknaden. Orsaken bakom detta är att marknadens villkor inte får gälla i tillräcklig utsträckning, istället har LO med flera drivit upp ingångslönerna och på ett skadligt sätt komprimerat den svenska lönebildningen. Detta är bra för LO's medlemmar som redan har jobb och erfarenhet och omtanken för ungdomar utan erfarenhet (som antagligen inte är LO-anslutna) är ytterst begränsad. Istället för att lägga så mycket kraft på att klaga på marknadsmässiga löner för ledande chefer borde LO därför driva på för en sundare lönebildning och öppna för fler jobb till unga och invandrare som saknar erfarenhet.

Krogkväll eller krogmorgon?

Alaa Idris (s) tar upp diskussionen kring hur länge örebrokrogarna ska få vara öppna. Idag stänger staden ner kl 02.00 och Idris föreslår istället kl 05.00. Jag håller med om att den medborgare som vill vara ute på krogen och dansa ända till morgonen borde få göra det. Dagens överförmynderi är omotiverat och negativt för en levande innerstad som passar sig för en stad av Örebros storlek (även om jag har andra mått på vad en storstad är än Idris). Hoppas att det kan bli en seriös diskussion i frågan och att öppettiderna kan förlängas. Däremot förstår jag inte varför en socialdemokratisk politiker ska gå in och peta i krogarnas marknadsföring och börja diskutera hur dåligt krogarna marknadsför sin musik. Det är nog inget som behöver diskuteras ur en politisk ståndpunkt utan det kan marknaden fixa helt på egen hand.

25 000 invånare och annat trams

Kumla kommun har en målsättning om att vara 25 000 invånare till år 2025. Varför har jag inte lyckats förstå men det tycks råda bred politisk enighet kring målet. Huruvida målet är en anledning till de stora satsningar som görs för att framstå som en kommun i framgång vet jag inte men det används i alla fall i debatten som ett argument, vill vi få människor att flytta hit måste vi ju locka med något... I min värld är kommunens primära uppgift inte att påverka människor till att flytta till kommunen utan att ge god service till dem som bor här. Jag skulle önska att vi kunde uppnå bred enighet i den frågan istället. Målet 25 000 invånare bör skrotas, det är rent trams.

Jag har noterat att Dan-åke moberg är den enda, vad jag känner till, socialdemokrat från Kumla som lyckats hålla liv i sin blogg. Dock blir jag lite orolig när jag läser hans inlägg. Han skriver till exempel att barnfattigdomen ökat otroligt på senare år och försöker koppla det till regeringen. Han anger visserligen ingen källa men eftersom inlägget skrivs vid den tiden då rädda barnens rapport kring barnfattigdomen kom ut så antar jag att det handlar om det. Dock noterar jag att andelen fattiga barn var 11,9% 2006 (enligt rapporten från 2008) när regeringen tillträde och siffran var 11,5% 2008 enligt den senaste rapporten. Några nyare siffror finns inte eftersom det hela tiden släpar efter. Den fakta som bloginlägget bygger på tycks således vara helt felaktig. I ett annat inlägg skriver han om skatterabbatten på el för producerande industri och undrar om det är den rabatten som gör elen dyr för konsumenter. Det framgår inte om Dan-Åke vill ta bort skattesubventionen för producerande industri och därmed slå ut stora delar av svensk basindustri. Det framgår inte heller om han framfört kritik till den egna partiledningen efter alla år av höjda energiskatter under socialdemokratiska regeringar. Genomgående blir det dock svårt att ta inläggen på allvar. Det skulle vara bra med en mer seriös närvaro i dem sociala medierna från den politiska majoriteten i Kumla, inte minst ur demokratisk synvinkel och för att få ut politiken utanför de stängda rummen i stadshuset.

Det vore bra med en seriös diskussion om hur vi vänder på skutan. Hur vi förflyttar fokus från badhus, nya konstgjorda sjöar som inte går att bada i, orimliga befolkningsmål och regeringspåhopp som baseras på rena faktafel till att prata om det som är relevant. Det finns en mängd grundläggande frågor som hela den kommunala verksamheten borde kretsa kring men som aldrig tycks diskuteras. Vad har individen för rättigheter? Vilka av dessa rättigheter har kommunen som uppgift att tillgodose och hur gör vi det på bästa sätt? Vad är politikens roll i sammanhanget?

Svagt intryck i dn

Jag blir besviken av att läsa Maud Olofssons debattartikel i dn. Dels hade jag hoppats att en sådan artikel skulle innehålla någon form av förnyelse i sig själv, inte bara löften om att det kanske kommer förnyelse längre fram. Dels hade jag hoppats på ett mycket starkare intryck, oavsett vad artikeln skulle behandla. Det saknas tydlighet kring värderingar och grund som Centerpartiet behöver stå på. Artikeln är allt för vag och intrycket blir därför väldigt svagt. Jag kan inte hjälpa att få känslan av att artikeln snarare handlar om att visa sin duglighet som partiledare än om att påbörja ett ordentligt förnyelsearbete. Om så är fallet så tycker jag tiden som partiledare bör avslutas vid stämman i Åre i höst.

Det mest konkreta i artikeln är ett förslag om reglering av tillsvidarepriserna på elmarknaden. För mig strider det mot vad Centerpartiet står för. Vi har länge pratat om att vi måste gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar. Då är det helt orimligt att staten ska mata sin befolkning, eller ska vi säga sina fågelungar, med reglerade elpriser för att dessa själva inte ska behöva göra avtal och styra över sin överenskommelse med elleverantören. Det är en väldig skillnad på att förnya sitt parti (som måste handla om värderingar) och att försöka lugna en arg folkmassa som tycker att fågelmamma staten ska ta ansvar för deras elräkningar. Nej, det duger helt enkelt inte som förnyelseartikel från en partiledare för ett liberalt parti och frågan är om det nu börjar bli dags för en ny partiledare?

Ett välriktat slag i ansiktet

I valrörelsen var allt gratis enligt socialdemokraterna i Kumla, eller åtminstone nästintill gratis. Ett nytt badhus för ett par hundra miljoner skulle inte påverka ekonomin trotts att alla känner till den stora investeringskostnaden och dem kraftigt utökade driftskostnaderna. En sjöpark som man låter fastighetsbolaget anlägga för att sedan kommunen ska hyra och underhålla var i debatten ingen kostnad. Lägg därtill nybyggt kommunhus och andra tydliga s-märkta nöjesprojekt. Nu när projekten, dem som inte kostar någonting, genomförs har vi en barn- och utbildningsförvaltning som behöver spara dryga tio miljoner och en socialförvaltning som ett par år i rad nu haft underskott på ca 25 miljoner/år. Det finns enorma behov av pengar till kommunens kärnverksamheter. Frågan är om det finns några pengar att använda eller om dessa cementerats fast i den badhusgrund som nu rapporteras vara klar?

Det är tydligt att det kommer bli nerdragningar och dessa kommer inte i första hand drabba socialdemokratiska politiker som klubbat besluten. Istället är det medborgarna som finns i verksamheterna som får lida. Sänkt kvalitét i såväl utbildning som omsorg. Personal som får sluta. De, många gånger, unga som kom sist in på dem kommunala arbetsplatserna står nu först i kön för att sparkas ut.

I valrörelsen lät det på den politiska majoriteten som om allt gick framåt, som om de sanslösa investeringarna visade att kommunen var på rätt väg. När vi i oppositionen hade en annan åsikt ansågs vi bara vara "nej-sägare". Kommunstyrelsens ordförande menade att den viktigaste frågan var att råda bot på ungdomsarbetslösheten i kommunen. Nu ser vi en annan verklighet. Efter valet väntar istället ett ekonomiskt stålbad och unga kommunanställda riskerar skickas från sina arbeten till arbetsförmedlingen. Våra barn i skolorna såväl som sjuka och gamla i våra omsorgsverksamheter riskerar drabbas av personalnerdragningar med en uppenbar risk för sänkt kvalitet som följd. Idag är det nog få inom kommunal verksamhet som verkligen kan glädjas åt ännu en sjöpark eller ett nytt badhus.

Dyra s-märkta nöjesprojekt har visa sig vara ett mycket välriktat slag i ansiktet på unga, sjuka och gamla.

Elmarknaden och politiken

Under en tid denna vinter, precis som många vintrar tidigare, debatteras elpriserna ur ett politiskt perspektiv. Dessvärre så finns inga gränser för vilket ansvar man vill ålägga politiken på elmarknaden. Jag tittar just nu på interpellationsdebatt i frågan där en socialdemokrat överlämnar det slutliga ansvaret för husägarnas möjligheter att värma upp sina hus på regeringen. Att elmarknaden inte fungerar perfekt håller jag med om, det tycks alla hålla med om, problemet är att ingen ännu kunnat presentera ett bättre alternativ.

Grundproblemet är att varje kilowattimme är lika bra, en kilowattimme är alltid just en kilowattimme. Lamporna lyser således lika bra oavsett hur kilowattimmen producerats. Dock finns en stor skillnad i produktionskostnad. Ska vi få en elproduktion som motsvarar efterfrågan måste varje kilowattimme som efterfrågas vara ekonomiskt försvarbar att producera. Det innebär att om elpriset sätts för lågt kommer elen inte räcka till, eltillgången är beroende av att den dyraste kilowattimmen avgör priset. Man kan även, om man så önskar, hävda att efterfrågan inte är lika stor på alla kilowattimmar men det är i det resonemanget oftast de kilowattimmar som är billigast att producera som efterfrågas mest (inte minst vindkraft), den aspekten påverkar således inte problematiken.

Vill vi få till en bättre elmarknad räcker det inte att klaga, det krävs att bättre förslag presenteras. Jag har hittills inte hört några sådana förslag och stödjer därför den nuvarande modellen.

Det som dock är viktigt att slå fast är att var och en måste ta sitt ansvar. Skaffar man sig en bostad med stor elförbrukning får man också ansvara för att betala för den stora mängden el. Då bör man kalkylera med att elpriset kan skifta och på sikt sannolikt fortsätta stiga. Likaså bör man själv vara aktiv på elmarknaden och se till att teckna förmånliga elavtal. Oavsett om man tar detta ansvar eller inte så ligger ansvaret alltid hos individen. Regeringen kan inte hjälpa om människor köper bostäder dem inte har råd att bo i. Inte heller om människor avstår från att teckna fasta elavtal trotts att ekonomiska marginaler för att klara ett kraftigt skiftande rörligt pris saknas kan regeringen avkrävas ansvar.

Apor i skolan?

Det är klart att det ibland finns tillfällen där man mer än gärna skulle vilja påstå att journalister är apor. Dock väljer man att avstå. Det är ju nämligen ganska enkelt att inse att generaliseringar av den typen inte är särskilt träffsäkra. Dessutom bör man, om man tänker efter lite, ha något mer intellektuell kritik att komma med om en journalist skriver något galet.

Nu har aftonbladets krönikör Malin Wollin skrivit en krönika där hon påstår att lärare inte kliver in i klassrum utan apburar. Underförstått är således barnen inte längre mänskliga elever utan apor. Det är nästintill berömvärt att faktiskt lyckas få något så vansinnigt dumt publicerat i den största kvällstidningen. Hur tänkte hon? Eller låt mig omformulera frågan: Varför tänkte hon inte?

Det känns lockande att skriva att det nog snarare är Jan Helin som arbetar i en apbur, men låt oss inte generalisera på det sättet. Låt oss istället konstatera att den vanliga högstadieapan, eller jag menar eleven, sannolikt kan skriva en artikel med bättre slutledningsförmåga än den Malin Wollin fått publicerad.

Kalla saker vid dess rätta namn

Sverigedemokraterna har varit väldigt skickliga på att framställa sig som ett rumsrent parti. Bakom det ligger både smarta strategier och en partiledare som stundtals framstår som rena svärmorsdrömmen. En av strategierna har varit att göra sig själva till martyrer, "oj vad det är synd om oss som inte får vara med och blir utestängda av etablissemanget"-strategin har använts flitigt.

Ett resultat av deras strategi kan ha blivit att övriga partier överansträngt sig för att inte ge martyrmöjligheten till SD. Av rädsla för att partiet ska kunna tycka synd om sig själva till följd av tuffa angrepp och anklagelser har vi helt enkelt avstått för att kalla SD för till exempel rasistiskt. Istället har beskrivningar om den invandrarfientliga politiken omformulerats till stängda gränser och liknande något mjukare formuleringar. Resultatet kan tyvärr ha blivit att SD visserligen saknar möjligheter till martyrskap men däremot i stora kretsar accepterats som rumsrena.

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta strategin. Vi kan inte låta bli att kalla saker vid deras rätta namn för att vi inte vill ge möjligheten till martyrskap. Att påstå att människors etnicitet avgör samhällets möjligheter är rasistiskt, det bör det inte råda några tvivel om. Är det då läge att börja använda ordet rasism igen? Om ärligheten leder till att SD blir martyrer istället för rumsrena så är knappast någon större skada skedd.

Viktigt är att inte förutsätta att alla väljare, eller ens medlemmar, i Sverigedemokraterna är rasister. Dem flesta av väljarna och en betydande del av medlemmarna har säkerligen baserat sitt ställningstagande på den mediebild som SD försökt skapa med Åkesson i spetsen. Sverigedemokraterna som parti visar i sina ideologiska texter tydligt rasistiska värderingar men det är inte alla sympatisörer som lusläser den typen av dokument, vare sig i SD eller andra partier. Detta bör dock inte hindra oss från att vara ärliga med att Sverigedemokraterna som parti ändå är rasistiskt.

Hjälpa frugan med tvätten?

Lite då och då hör man gubbar/män säga att dem ska hjälpa till med hushållsarbeten, "hem och hjälpa frugan med tvätten"-kommentarer som förekommer såväl på film som i verkliga livet. Inget konstigt med kan tyckas, personligen tycker jag dock det är väldigt konstigt. Eller vad sägs om en kvinna som säger "ska hem och hjälpa gubben med tvätten"? Hur ofta hör vi det?

Rimligtvis så kan barn hjälpa till med tvätten hemma, det är inte barnet som har huvudansvaret för uppgiften och om då barnet deltar i arbetet kan det anses som hjälp. Om gubben tvättar då? Är det verkligen att hjälpa till? Ja kanske, men enbart om man utgår ifrån att tvätt är kvinnans ansvar och att gubben har samma ställning i hemmet som ett barn. I ärlighetens namn hjälper mannen inte kvinnan särledes mycket genom att tvätta sin egna illaluktande och svettiga t-shirt. Det kan finnas undantag där mannen jobbar extremt mycket mer än kvinnan och att kvinnan då tar större del av ansvaret hemma. Samma situation borde dock rimligtvis lika gärna kunna ske åt andra hållet men ändå så hör vi aldrig om kvinnor som hjälper till där hemma... När en kvinna som jobbar mycket även tvättar handlar det inte om att hjälpa till utan om att göra sina uppgifter.

Nej, barn hjälper till med tvätten, inte män. Så ni som tycker att ni hjälper frugan med hushållsarbetet: inse att ni är vuxna, väx upp och ta ert ansvar!

Grattis till en av dem största genom tiderna

Ryan Giggs spelade sin 600 match i premier league igår. Gamlingen verkar dessutom kommit in i en grym formtopp och har de senaste matcherna dribblat på ett sätt som jag inte sett från honom på länge. Antagligen har Giggs under sin långa karriär aldrig varit absolut bäst i världen på fotboll. Däremot har han varit i absolut världsklass under två decennier. När speeden har minskat har spelförståelsen och det taktiska användandet ökat. En typ av briljans har bytt mot en annan (igår verkade han dock lika snabb som han var för 10 år sedan). Det skulle inte förvåna mig om det blir ytterliggare en säsong i United.

Ryan Giggs är utan tvekan en av dem största genom tiderna!