Ofta verkar det som om solidaritet kan mätas i skattesatser, ju högre skatter man förespråkar desto mer solidarisk är man. Det är varken ett träffsäkert eller korrekt sätt att mäta. Solidaritet bör istället definieras av hur väl vi ställer upp för andra människor, hur väl individens rättigheter uppfylls. Ofta är höga skatter och avgifter det som skapar klyftor. Till exempel kan sänkta arbetsgivaravgifter vara en kraftfull åtgärd ur solidarisk synpunkt. Det möjliggör nämligen för människor att ta sig in på arbetsmarknaden och skapa sin egen försörjning.
Ur ett solidaritetsperspektiv är det helt centralt hur väl vi tar hand om människor som inte själva har möjlighet att på ett kraftfullt sätt föra sin egen talan. Det är för människor som själva inte har makten över sitt eget liv som kommunens ansvar är som allra störst. Hur väl detta sköts ger en mycket god bild av hur det solidariska samhället fungerar. Hur väl barn i svåra situationer kan stöttas och garanteras rättigheter är en helt central fråga om vi ska öka solidariteten.
Just i detta nu lyssnar jag på Håkan Juholt, via expressens webbsändningar, som påtalar problemet med barnens svårigheter att få komma till tals. Klokt sagt. Han partikamrater i Kumla behöver ta till sig av dessa ord. Med situationen som uppstått i Kumla efter sju decennier av socialdemokratiskt styre är solidariteten, inte minst med barnen vars talan allt för sällan kommer fram, hotad. När skolorna ska spara så är det extra resurserna som försvinner först. Det är insatserna med syfte att stå upp för dem i svåra situationer som riskerar försvinna. Det är uppenbart att i det den nu förda politiken saknas solidaritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar