Moderaterna borde anta ett tomt ideprogram

Just nu debatteras det idéprogram på moderaternas stämma, vilket jag följer via svt forum. Det är plågsamt att se moderaternas resa. Visserligen var inte det gamla moderata partiet som fanns innan Reinfeldts modeord "nya" något att hänga i julgranen men det gamla moderata partiet hade iallafall någon form av vision. Någon form av ideologi. Man hade någon form av grund som kan kallas för idé. Det nya moderata partiet varnar istället för ideologi och visioner och när idéprogram ska antas så är det omöjligt att utifrån debatten gissa vilket parti det handlar om. Man tycker att sånt som är dåligt är dåligt och att sånt som är bra är bra. Det finns i princip inget partiurskiljande över huvud taget i den debatt som nu plågar mina öron. Moderaterna borde för att visa på sina idéer, visioner och ideologiska tillhörighet anta ett tomt idéprogram.

Den svenska liberalismen

Det är symptomatiskt för svensk politik och svensk liberalism; Folkpartiet säger nej till gårdsförsäljning av alkohol. Det är den obligatoriska kompromissviljan med socialdemokratin som förpestar den svenska liberalismen. Det går inte att rakt ut säga att människor ska vara fria, det vore alldeles för radikalt. Istället ska socialdemokratiska abstrakt blandas in i idéerna för att försvenska det hela och kvar blir att människor ska vara fria så länge dom gör som politikerna vill. Det tycks omöjligt att försvara frihet när människor använder sin frihet till att köpa alkohol av någon annan av staten, eller? Tänka sig om någon vid ett besök på ett litet lokalt bryggeri skulle köpa öl, hur skulle världen då se ut? Den typen av frihet är tydligen allt för radikal för partiet som så gärna pratar om att det är det enda liberala partiet. Svensk liberalism handlar ännu år 2011 om människors frihet att göra som Folkpartiet vill. Skratta eller gråta?

Denna vecka lider jag med liberala krafter inom LUF, dom kan inte ha det lätt...

Åre på distans

Som distansstudent så är det inga större konstigheter att följa Centerpartiets stämma på ca 70 mils avstånd. det kommer mycket positiva besked därifrån och valet av ny partiledare gick som väntat galant. Annie Johansson är en tillgång för Centerpartiet som tillsammans med resten av folkrörelsen kan hon skapa valframgångar och ett grönare, liberalare Sverige.

Det gläder mig att partistyrelsen fick stryk i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Det är även positivt att man nu vill ta bort avgiften för studenter från andra länder på svenska universitet och högskolor. Nybyggarlandet Sverige är en vass parroll och med viktigt, tungt och ideologiskt innehåll. Samtidigt svider det riktigt usla förslaget om förbud mot uranbrytning, det finns varken logik, ideologi eller humanism i ett sånt beslut. Det är bara ren och ganska vidrig protektionism där skadan, om den ska ske, hellre får ske långt borta (och drabba någon annan) än nära även om det innebär att skadan blir större.

Lär få anledning återkomma till stämman.

Sadé har fel perspektiv

Ilan Sadé skriver på newsmill att Centerpartiet måste ompröva sin syn på invandringen och budskapet är att invandringen bör regleras hårdare och minska. Jag tycker det är en fråga som absolut måste vara öppen att diskuteras men jag hamnar i en helt annan slutsats en Sadé. Anledningen till våra olika slutsatser är perspektivet utifrån vi ser invandringen.

Det är som politiker lätt att hamna i en position där man börjar definiera det goda samhället. Och när man väl är igång med det så inkluderas snart inte bara samhället som sådant utan även livet för människorna som bor där. Helt plötsligt tar sig politiker rätten att definiera vad som är det goda livet och inte bara för sig själva utan för alla invånare. Det är i grunden ett socialistiskt perspektiv där politiker vet bäst och därmed bör avgöra allt mer om hur människor ska leva sina liv.

Ur ett sådant perspektiv kan man enkelt raljera med Centerpartiets utspel kring att segregation som uppstår av medvetna fria val av människor inte behöver vara negativ. Sadé försöker sig på den versionen och saknar helt argumentation för att bygga upp sitt raljerande.

Sedan diskuteras olika gruppers kulturer och hur dessa hålls samman och resonemang kring en överbryggande gemensam identitet. Som vanligt när denna typ av argumentation lyfts finns ingen som helst vilja att lyfta vad som egentligen är kultur. Huruvida det handlar om mat, religion, heminredning, traditioner, seder eller klädsel vill varken Sadé eller någon annan med liknande argumentation lyfta. Hur sedan staten ska blanda sig i människors kultur vill man inte heller diskutera. Det är endast en fråga om att minska invandringen av människor som innehar dessa ytterst otydliga och icke definierade kulturella attribut som man är beredd att lyfta för diskussion.

Centerpartiets särskiljande drag gentemot övriga partier är underifrån-perspektivet. Vi är en organisation som har våra rötter i en kamp mot överheten. Det är vi som står upp för individen mot statliga pekpinnar och detaljstyrningar. Därför blir det svårt att få ihop Centerpartiets värderingar med pekpinnar kring människors kultur och livsval. Ur det perspektivet blir det istället rimligt att prata om nybyggarlandet Sverige där människor ska få möjlighet att bygga sin egen framtid. Det blir självklart att kritisera en illa fungerande bostadsmarknad som låser in människor i boenden dem inte själva valt. Det blir naturligt att kritisera en arbetsmarknad som bygger murar mot dem som ännu inte tagit plats på arbetsmarknaden och som vill in. Däremot är det inte vi som politiker som ska definiera vare sig det goda samhället, det goda livet eller vilken kultur som är okej att utöva i Sverige. Gränserna är givetvis den lagstiftning som finns för att garantera varje individ sina fri- och rättigheter.

Ur ett underifrån perspektiv blir det naturligt att sträva efter att riva alla samhällshinder som sätter stopp för utopin om alla människors fria rörlighet. Det är grunden ett misslyckande när kollektiva strukturer begränsar människors rätt att bosätta sig efter egen vilja.

Jag tycker det är viktigt att våga diskutera även obekväma frågeställningar inom ramen för Centerpartiet. Det som gör mig fundersam är att Sadé argumenterar för sin slutsats ur ett ovanifrånperspektiv där överheten, staten och politikers definition av det goda livet sätts över den enskilda människan. Sådan argumentation kommer jag aldrig ställa mig bakom.

Vems pengar kan vi skänka bort?

Kumla följer nu Hallsbergs exempel och skänker bort 1kr per invånare för att hjälpa människor i nöd i Afrika. I grunden är det behjärtansvärt att skänka pengar till sådana ändamål men det är dock inte en bra lösning som nu satts i verket.

Bistånd är inte en kommunal fråga och ska inte hanteras i kommunpolitiken. Som kommunpolitiker har man i grund och botten inte fått det mandatet av väljare att ge bistånd till fattiga länder. Dessutom finns en risk när politiker lyfter fram hur politiken tar ansvar för solidariska handlingar att det blir en vedertagen fördelning i samhället. Det riskerar innebära att människor själva tappar känslan av individuellt ansvar att agera solidariskt för att hjälpa människor i behov av stöd.

Istället för att politiskt ta beslut om att flytta det solidariska ansvaret från individen till kommunen så borde även politiker ta individuellt ansvar. Vill socialdemokratiska politiker bistå svältande barn på afrikas horn bör dom ta eget ansvar och skänka av sina eller sitt partis tillgångar.

Som ersättare i Barn- och utbildningsnämnden så har jag inga stora politiska arvoden. Det handlar om någon eller ett par hundralappar i månaden. För att ändå konkret visa på att det går att ta individuellt ansvar kommer jag framöver skänka varje krona som kommer in i arvode till välgörande ändamål. Det kommer inte rädda världen men kan förhoppningsvis vara en signal. Jag tror nämligen att människor vill hjälpa och att om vi visar att vi förväntar oss att var och en drar sitt strå till stacken så behöver vi inte ha några politiker som går utanför sitt mandat och istället skänker bort andra människors pengar.

Läs mer om Kumlas bidrag på na.se

Individens rättigheter - det som politiken glömde

Politik handlar i Sverige väldigt mycket om att styra människor. Så pass mycket att jag tror att få ens reagerar på ett sådant påstående. Men är det verkligen styrning som människor behöver? Lättnaden av att inte behöva ta egna beslut?

Politik borde istället handla om att definiera individens rättigheter och sedan skapa system som garanterar dessa rättigheter. Vad behöver vi göra för att garantera alla barn en skolgång som ger grundläggande kunskaper som vi tycker alla har rätt till? Det vore en mycket viktigare fråga än hur vi fråntar människor möjligheten att välja skola till sina barn.

Låt mig ta några konkreta exempel:

• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att förbjuda vinst i en välfärdsverksamhet?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att förbjuda friskolor?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att tvingas in i a-kassan?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av ett påtvingat och skuldtyngt ägande i tysk kolkraft?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av vetskapen att dom inte själva får välja sin lunchmeny när dom blir gamla?
  
  
• På vilket sätt stärks människors rättigheter av att tvingas fördela föräldramånader på ett visst sätt?

På område efter område vill politiker gå in och styra människors livsval. Massor av politiska beslut fattas hela tiden som inte på något sätt stärker individens rättigheter eller ens möjligheter. Istället handlar många av besluten istället om rena inskränkningar av människors möjligheter. Målet är i vissa fall ideologiska som att avsky privatägt och vinstmöjligheter och i andra fall att få statistik i tabeller att se "bättre" ut. Jag undrar bara hur många människor som lever sina liv utifrån att dom bara är delar av siffror i myndigheternas tabeller eller slagträd i klasskampens krig mot välstånd.

Lång men uddlös C-kritik från Werme

Staffan Werme bloggar om Centerpartiets miljöprofiil och kritiserar bland annat inställningen i vargfrågan. Det är ett långt inlägg men innehållet är osedvanligt tunt. Kritiken i frågan om varg handlar om att det är människor på landet som tjuvskjuter varg medan människorna i staden i högre grad värnar vargens överlevnad. Werme påpekar sedan att det knappast är människorna på landet som röstar på folkpartiet och därmed skulle det vara någon form av miljöprofil för folkpartiet. Tyvärr så tror jag dom flesta läsare inser att bristande väljarunderlag på landsbygden vare sig räddar vargen eller klimatet. Det är nog endast Werme, om ens han, som tror att så är fallet. Han är sannolikt ganska ensam även i påståendet att människor i staden vet bäst om förhållandena på landsbygden.

Sedan kritiserar Werme Centerpartiets inställning till Öresundsbron. Han medger dock samtidigt som han kritiserar att han delade Centerpartiets syn när bron byggdes men att han sedan ändrat sig. Frågan jag, som själv är Centerpartist och träffar en hel del andra centerpartister, ställer är om han menar att vi inte skulle ändrat uppfattning? Känner Werme verkligen av något bromotstånd av Centerpartister och kan han isåfall länka till några exempel på detta? Eller kan det vara en kritik som helt saknar grund och innehåll då Centerpartiet i gunden haft samma inställning som Werme själv. Det innebär isåfall att Werme inte är intresserad av att granska centerpartiets miljöpolitik utan osakligt ösa dynga för att själv på populistiskt manér vinna väljare, oavsett om argumenten håller eller ej.

Sedan lyfter han räddandet av fågelarter och menar att det är på åkrarna och i skogen dom dör. Menar Werme då att fåglarna har urbaniserats och behöver mer betong för sin överlevnad? Det är väldigt otydligt. Dock kan vi konstatera att mindre av åkrar skulle innebära mindre närodlad mat, mer lastbilstransporter och därmed ökade utsläpp. Vi kan också konstatera att just diskussioner kring fågelarters bästa fördröjde botniabanans byggande med över ett decenium genom överklagan efter överklagan. Är det en sådan miljöpolitik som Werme efterfrågar så ser jag fram emot svar kring hur decennielånga förseningar av järnvägsbyggande som innebär mer lastbilstrafik och ökade utsläpp förbättrar miljön. Att låta en fågelapp i iPhonen styra svensk miljöpolitik visar att folkpartistiska historiska miljöengagemang inte är särskilt stort eller djupt rotat.

Sedan kritiserar Werme Centerpartiets kärnkraftsinställning. det är ju intressant eftersom vi, tillsammans med Folkpartiet, ingått en överenskommelse. Den innebär inget förbud mot kärnkraft men att staten inte sak subventionera det. Skillnaden mellan oss i denna fråga är således att vi står för dom överenskommelser som vi ingår medan Werme kritiserar den egna politiken. Om Werme vill ha statliga subventioner ser jag också fram emot att höra hur han ser på uranbrytningens framtid. Människor som arbetar med brytning av uran till svenska kärnraftverk dör i cancer. Är Werme beredd att ta ansvar även för denna del av energipolitiken. Kanske kan han redogöra för vilka effekter uranbrytningen får på den biologiska mångfalden och fågellivet som tycks vara väldigt högt prioriterat hos folkpartiet? Är dagbrott för uranbrytning en bättre plats för fåglar än svenska åkrar och skogar?

Hur många budetförhandlingar har FP gått in i med gröna prioriteringar? Hur många tror att miljöbilsandelen ökat som den gjort utan Centerpartiet? Hur många fp-valaffischer diskuterade miljöbilspremie? finns det någon som tror att det är Björklund som möjliggjort den explosionsartade vindkraftsutbyggnaden som vi nu ser?

Det är bra att kunna diskutera och kritisera andra partier inom alliansen. Vi är fyra partier med olika ingångar i samarbetet. Dock visar Wermes långa inlägg med så bristande innehåll att det inte är någon slump att det är Centerpartiet som kallas Alliansens gröna röst. Istället framstår det som ett ganska desperat frsök att vinna väljare i en fråga som folkpartiet knappast behärskar. Kanske borde Werme istället fokusera på att kapa batonger i den egna skolpolitiken. Eller kanske fundera på om det finns andra mer effektiva sätt att utöka människors frihet än genom utökningar av rättsväsendet. Om det nu är frihet som Werme vill ha med sin politik?

Hjärtefrågan som inte engagerar

Centerpartiets mest klassiska fråga, landsbygdspolitiken, är fortfarande en av organisationens hjärtefrågor. Själv är jag dock på sin höjd måttligt engagerad i detta område av politiken. När Anna-Karin Hatt besökte Örebro diskuterades, som sig bör, landsbygdens överlevnad och hur man ska få unga människor att vilja ta över jordbruken, undvika avbefolkning osv. Kommer verkligen den yngre generationen vilja ta över jordbruken om det inte ger större vinst? Jag tänker, av centerpartistisk pliktkänsla, skriva några rader om befolkningen av landsbygd och jordbruksföretagens överlevnad.

I grund och botten är landsbygden en del av Sverige, på samma sätt som staden eller samhället. Min inställning är att breda politiska idéer fungerar bäst, dvs en enhetlig politik för hela landet. Jag ser tre områden som är centrala i frågeställningen om landsbygdens överlevnad. Det första är infrastrukturen som måste fungera. Det är till stor del en politisk uppgift även om privata aktörer också bidrar med bredbandsmöjligheter och liknande. Den andra delen är den kommunala servicen, det måste vara möjligt att få tillgång till god kommunal service oavsett var man bor. Barnen ska kunna gå i skola och så vidare, dock får man givetvis räkna med större avstånd om man väljer sig att bosätta sig i glesare befolkade trakter. Den tredje området är miljöpolitiken. Jordbruksföretagen konkurrerar med företag långt borta och alternativet till närodlat är importerat. Därmed kommer skatter på utsläpp, i samband med till exempel transporter, påverka priset på importerade varor och därmed påverka det närodlades konkurrenskraft.

Det viktigaste att komma ihåg, speciellt när det är ett område som man brinner för, är att det inte är politiken som ska avgöra vinsterna i jordbruksföretagen och inte heller bestämma var människor ska bo. Marknaden ser, utan politisk inblandning att vi får tillgång till det vi efterfrågar. Vill vi ha närodlat och är beredda att betala vad det kostar kommer vi också få närodlat. Är vi inte beredda att betala ett rimligt pris blir vinsten mindre, färre vill driva jordbruksföretag och tillgången minskar. Människor ser sedan själva till att bosätta sig och arbeta inom det dom själva vill. Dessa val bör politiker i alla sammanhang respektera utan att lägga några som helst värderingar i det. Själv tror jag att landsbygden kommer lockar många människor även i fortsättningen. Den gröna omställningen kommer säkerligen bidra med många intressanta arbetstillfällen på landsbygden och politiker kan koncentrera sig på politik istället för människors livsval.

Liberal med prefix?

Centerpartiet är ett liberalt parti, sannolikt i högre utsträckning än alla övriga partier i riksdagen. Samtidigt finns hos många medlemmar en rädsla för epitetet liberal. Någon form av kompromiss tycks vara att lägga till några förklarande ord för liberalismen, så istället för bara "liberal" kallar man sig till exempel "varm grön socialliberal".

Fördelen med prefixen är att fler ord ger mer information. Det längre epitetet med prefix specificerar ytterligare några detaljer i ställningstagandet. Samtidigt är det svårt att kommunicera, det krävs helt enkelt betydligt fler upprepningar för att det ska fastna hos den man kommunicerar med. Den största risken som jag ser är dock att uppfattas som rädd. Prefix som förtydligar det liberala ställningstagandet riskerar uppfattas som en ursäkt, som att man inte kan stå för liberalismen fullt ut. Därmed kan den tydligare benämningen helt plötsligt bli luddigare när partiet som anser sig vara liberalt är rädda för att använda ordet liberalism. Personligen är jag gärna grön socialliberal men kommer aldrig tveka att försvara även den prefixlösa liberalismen.

Hatets företrädare

Efter det hemska som hänt har en debatt kring skuldbeläggande blossat upp. Vissa menar att Sverigedemokraterna och andra nationalister är ansvariga för terrordådet, andra tar chansen att använda terrordådet på andra politiska motståndare och någon anser att det är mångkulturen i sig som är ansvarig (om inte mångkulturen fanns kunde den inte bli attackerad var resonemanget). Det sistnämnde är ungefär som att hävda att Olof Palme är ansvarig för sin egen död, hade inte Olof Palme funnits hade han ju onekligen inte kunnat bli mördad.

Jag menar bestämt att Sverigedemokraterna inte har någon skuld i det som skett i Oslo och på Utöya. Det innebär dock inte att Sverigedemokraterna är bra, eller ens acceptabla. För samtidigt som jag hävdar att SD inte äger någon skuld till attentaten så har händelserna i sig lockat fram det mest vidriga av Sverigedemokraterna själva. Det har blivit oerhört tydligt att, även om SD inte är terrorister, så är dom hatets företrädare. Medan andra partier deltar i sorgearbetet och visar hänsyn till offren så sprider sverigedemokrater rasistisk propaganda. Låt mig visa några exempel från Twitter där Kent Ekeroth, riksdagsman för SD, skrivit.



Islam är alltså likt nazismen och när skillnaden mellan fundamentala islamister och vanliga muslimer påtalas så anser Ekeroth att det bara är en patetisk ursäkt. Detta hat måste bekämpas. Men då ska vi också vara ärliga och säga att det finns så många goda argument att använda mot rasister så beskyllningar om att dom är terrorister behövs inte.

Omöjligt att förstå

Hur skriver man ett inlägg om något som inte går att förstå? Hur samlar man tankar som inte håller ihop?

Det som skett i Oslo och på Utöya är omöjligt att greppa. Omfattningen, grymheten och ondskan bakom är så nattsvart att jag inte hittar någon ände att ens börja funderingarna. Hundratals engagerade unga människor med drömmen om ett bättre samhälle och visioner om hur förbättringen uppnås. Unga människor som tar av sin fritid för att samlas och aktivt göra skillnad och skapa bättre förutsättningar för andra. Dessa ungdomar hamnade i attackens fokus. Över nittio människor är hittills bekräftat omkomna och talen lär stiga.

Det finns inget att göra för att ta tillbaka det som förlorats. Det som däremot finns kvar är solidaritet, omtanke och demokrati. Det finns en stor enighet om att bemöta terrorism, inskränkthet och ondska med starkare demokrati och mer öppenhet. Ur det kan något positivt komma om än inte ersätta allt det som gått förlorat. Imorgon samlas människor på våhustorget i Örebro på initiativ av ssu för att hedra offren och tända ljus. Då och där spelar det ingen roll vilken politisk färg man har, politiskt groll läggs åt sidan och kvar finns endast medmänsklighet.

Samtidigt finns det krafter som så gärna vill göra politik av detta. Krafter som innan gärningsmannen var gripen vill rikta misstankar mot islam. Andra krafter som efter gärningsmannen blivit känd försöker blanda korten och låtsas att höger i form av borgerlighet är en liknande höger som den idioti som gärningsmannen bekänt sig till. Det är låg nivå på såna diskussioner och vanärar det sorgearbete som nu pågår.

Nu bör tankarna gå till dom som drabbats, anhöriga, AUF och hela Norge. En som visat storhet under denna kris är Norges statsminister Jens Stoltenberg. Det är lätt att beröras av hans ord.

Partiledarvalet

Nu har tre huvudkandidater till posten som partiledare mejslats fram. Annie Johansson, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson har alla ambitionen att bli ledare och har också efter valberedningens dialog med distrikten ansetts ha ett brett stöd och stort förtroende inom organisationen.

För egen del är favoriten Annie Johansson och hon är definitivt den av kandidaterna som jag har bäst koll på, inte minst till följd av åren i CUF. Hon är ideologiskt vass, medialt slipad och en grundmurad Centerpartist som skulle göra ett strålande jobb som partiledare. Hon har det som krävs för att göra det interna arbetet med att motivera och stärka den egna organisationen men också det som krävs för att locka nya medlemmar och väljare. En dag när politiken känns tråkig och som ett ständigt tjabbel så är Annie den som gör att det blir intressant och relevant igen.

Under de senaste dagarna när kandidaterna presenterat sig så har även dom andra kandidaterna imponerat. Jag har visserligen hört båda hålla tal tidigare och imponerats av deras kompetens men denna process ger nytt ljus över deras personer och kunskaper. Dom är båda vana med regeringsarbetet inifrån och har vara aktiva i förhandlande mellan allianspartierna. Anna-Karin Hatt är jordnära och bra på att koppla sina visioner till situationer i vardagslivet, vilket gör det enkelt att ta till sig även av ganska visionära resonemang. Anders W Jonsson har ett driv i sina sociala hjärtefrågor. Han är antagligen mardrömmen för socialdemokraterna då han skulle kunna fånga upp en del borgerliga väljare som ser problem med sjukförsäkring, barnfattigdom osv och som annars riskerar byta block.

Det går alltså inte att hitta en favorit genom uteslutningsmetoden i denna process. Jag ser tre kandidater som alla har starka sidor. Jag förordar Annie för att hon har tydligheten och utstrålningen som krävs för att lösa partiets stora problem, att folk inte vet vad partiet står för. Hon kan locka väljare och vart och ett av dom nästan 5000 kryss hon fick i senaste valet är i sig en anledning att välja henne till partiordförande. Samtidigt är jag glad att det finns flera goda kandidater att välja mellan.

Grunden för ett bra val är den process som nu inleds. Att kandidaterna kan berätta vad dom vill göra med partiet och framför allt att dom vill. Vi har genom socialdemokraterna sett en process där kandidater som hade den tydligheten automatiskt diskvalificerades från processen och där valberedningens kandidat vägrade berätta om sin politik innan han blev vald. Nu ser jag fram emot intressanta diskussioner mellan c-kandidaterna att lyssna till och det blir spännande att se var valberedningen slutligen landar. Sedan hoppas jag att vi kan följa Miljöpartiets goda exempel och låta stämman ha sista ordet. Även kandidaterna som slutligen inte föreslås av valberedningen bör ställa upp till val på stämman.

Sist men inte minst tycker jag att det är viktigt att komma ihåg vår nuvarande partiledares roll i detta. Det är ingen slump att det finns goda kandidater och att vi till skillnad från många andra har gott om både manliga och kvinnliga, unga och "inte fullt så unga" kandidater. Tack Maud för ett fantastiskt arbete med att stärka Centerpartiet.

Örebro får underkänt

Under våren har tidningarna skrivit spaltmeter om hur kroppen ska trimmas i form inför beach-säsongen. Många upplever en stor press att se ut på ett visst sätt, den pressen växer när dunjackorna ska av och ersättas med badkläder. Problem med ätstörningar är allvarliga och kanske aldrig så påtaglig som när beach-säsongen kommer igång. Vad gör då landstinget som ska finnas där och stödja och hjälpa till? Jo, man stänger ner Örebros ätstörningsklinik under sommaren. Detta är så uselt så det är skamligt. Människor förtjänar bättre och landstinget måste lösa detta omedelbart.

Centerpartiets ungdomsförbund går nu ut och ger Örebro län underkänt. Läs mer på cuf.se.

Det röda varma Sverige inget alternativ

Idag florerar nyheter om missnöje inom Centerpartiet med alliansen och att vi skulle öppna upp för att spräcka samarbetet och då istället samarbeta med den röda sidan i svensk politik. Jag har inte hört den typen av missnöje inom partiet utan missnöjet handlar snarare om bristande profilering inom allianssamarbetet. Den profilering som efterfrågas handlar dock varken om förstatligande eller höjda skatter så det är knappast någon sossevänlig kritik. I min värld är inte socialdemokraterna och vänsterpartiet ens tänkvärda samarbetspartners. Jag anar att det är vinklingar, lurigt formulerade frågor och medvetna misstolkningar som ligger till grund för dagens nyhetetsspridning.

På vänsterkanten pratar man gärna om det varma Sverige, det röda Sverige. Man menar att Sverige med en borgerlig regering har landet blivit kallt. vi som är mer än fem år vet ju dock vad det är för något dem pratar om och jag tror få blir imponerade. Jag minns själv en lördagseftermiddag när jag skulle såga ved i tron att ek är ett av få träd som jag inte är allergisk mot men i slutändan fick en kraftig allergisk reaktion. Hela högra sidan av kroppen, och speciellt armen, blev röd, svullnade och blev varm. Det stora problemet var att politikerna inte litade på att jag själv kunde avgöra mitt behov av allergimedicin och därför drev ett apoteksmonopol. Så en lördagseftermiddag, med nästan två dygn till dess att Kumlas enda apotek skulle öppna igen efter helgen, fick jag genom min högra arm uppleva det röda och varma Sverige som vänstersidan nu pratar om.

Det var ett Sverige med betydligt färre vårdcentraler, med mindre valfrihet för dom äldre och färre alternativ för skolungdomar och barnfamiljer. Det var ett Sverige med en statsminister som varnade för båtlaster av sociala turister från Baltikum som skulle komma hit och suga ut våra bidragssystem och hota hela välfärdssystemet. Ett Sverige där flit straffade sig och arbetslöshet doldes genom förtidspensionering. Ett Sverige där examinerade utlandsstudenter från svenska universitet istället för att välkomnas till svensk arbetsmarknaden kastades ut ur landet med huvudet före och där en platt-tv tolkades som ett tydligt tecken på att skatten var för låg. Rött och varmt? Ja visserligen, i alla fall den där lördagseftermiddagen med allergireaktionen. Men det var också ett socialistiskt Sverige med unken människosyn som jag aldrig någonsin vill ha tillbaka.

Bra av CUF kring tvångssterilisering av transpersoner

Såg på cuf.se att CUF idag skickat ut ett viktigt och mycket bra pressmeddelande kring Kristdemokraternas vidriga ståndpunkt om tvångssterilisering av transpersoner. Vad hände egentligen med ett mänskligare sverige?

Så här lyder pressmeddelandet:

CUF fördömer KDs krav på steriliseringar

PRESSMEDDELANDE
Centerpartiets Ungdomsförbund
2011-07-01

CUF fördömer KDs krav på steriliseringar
Strax innan midnatt beslutade Kristdemokraterna att de även fortsättningsvis ställer sig bakom det krav på sterilisering som finns vid juridiskt könsbyte. Beslutet grundar sig i en underlig människosyn.

- Det är verkligen inte en politik för ett mänskligare Sverige, säger Hanna Wagenius, ordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund. Det här handlar i praktiken om att man tvångssteriliserar människor som befinner sig i en mycket utsatt situation.

Maria Larsson har i ett uttalande sagt att det är rimligt att människor som byter kön väljer bort vissa könsspecifika egenskaper. Ett juridiskt könsbyte kräver dock inga övriga fysiska ingrepp utöver själva steriliseringen. Personer som i praktiken bara byter ett personnummer tillåts inte heller spara könsceller för att kunna reproducera sig i framtiden.

- Politiken på det här området är vidrig. Ingen vaknar en morgon och tänker att det vore roligt att byta kön. Det handlar om en djupt rotad och icke övergående upplevelse av ha ett annat kön än det som staten tilldelat en. Självmordsfrekvensen bland transsexuella som inte genomgår behandling är skyhög, själva könsbytet kan vara ett livsavgörande beslut, så det är definitivt relevant att prata om tvångssteriliseringar i det här fallet. Är det verkligen lämpligt att vår socialminister ställer sig bakom den här lagstiftningen? frågar Wagenius.

Så vill jag se centerpartiet

Nu har när Maud Olofsson valt att lämna över stafettetpinnen är det dags att börja se framåt. Sedan tidigare är en extrastämma planerad till 2012 för att ta ett nytt idéprogram. Partiet ska den närmsta tiden således förnya sig både vad det gäller företrädare och politiskt innehåll.

Jag vill se en fortsatt förnyelse i liberal riktning. Sverige saknar idag ett parti som står upp för friheten fullt ut, som vågar behålla individperspektivet när alla andra blir systemälskare. Centerpartiet och Folkpartiet (och till viss del Moderaterna) har gjort försök att profilera sig som liberala men det finns många luckor i dessa självpåtagna ideologiska beskrivningar. Centerpartiet behöver fortsätta sin väg åt det håll som i Sverige kallas höger. Vi behöver ta striden för att staten ska lägga sig i allt mindre av människors liv när det gäller allt ifrån moraliska aspekter som vem som har sex med vem och varför till ekonomi och människors förmåga att bygga rikedomar.

En inriktning som varit bra och som växt fram under senaste året är tanken om nybyggarlandet Sverige. Vi kan, till skillnad från en del andra liberaler, stå upp för friheten även för dem som inte har svenskt medborgarskap. Centerpartiet tog kampen mot Göran Perssons övergångsregler vid EU-utvidgningen och vi bör stå främst i kampen mot islamofobins fördomsfulla yttringar. Vi bör värna alla människors möjligheter att bosätta sig var dem själva vill. Den kampen förs idag av allt för få och allt för tamt.

Centerpartiet bör också ta initiativ till en ny skatteöversyn. Ett nytt skattesystem som är lätt att förstå och med konsekventa regler, istället för det lapptäcke av undantag och tillägg som gäller idag, behövs.

Jag tycker också vi måste släppa landsbyggdsprotektionismen. Lika lite som kvotering skapar jämställdhet skapar specialsubventioner en stark landsbyggd. Bönder är och ska vara starka företagare, inte bidragstagare att tycka synd om. På landet, kanske mer än någon annanstans, är människor vana att ta hand om sig själva och skapa starka civilsamhällen utan statliga pekpinnar. Den drivkraften är grunden för att hela Sverige ska kunna leva och då gör staten bäst i att hålla fingrarna i styr och låta människors egna kraft driva landet framåt.

Det finns många fler områden att ta tag i. Kulturpolitiken behöver en ordentlig avhyvling, socialpolitiken behöver avmoraliseras, entreprenörskap behöver förenklas och mer av människoars pengar behöver få stanna i människors plånböcker.

I media har Juholt försökt flörta med Centerpartiet om möjligheter till samarbete. Ingen kan väl klandra honom, i samma båt som Ohly skulle jag göra samma sak, men ett samarbete med socialdemokraterna och det vänstersteg som det innebär skulle ta död på vår rörelse. Det liberala tomrummet i svensk politik skulle då lämnas ännu större.

Nu ser jag fram emot att följa hur processen fortskrider och förnyelsen tar fart.

Om plattformen i Örebro

Jag har nu läst igenom den politiska plattform som den politiska majoriteten i Örebro presenterat. Majoriteten består som bekant efter omvalet av S+C+KD. Det finns i ett sådant samarbete en stor ideologisk spännvidd med ett i grunden socialistiskt parti, ett liberalt och ett konservativt. Därför är jag inte förvånad över att hitta både saker som jag gillar och saker som jag har svårt för i den kompromiss som programmet ändå innebär.

Det som skrämmer mig mest är egentligen att man skriver att man vill jobba långsiktigt med ett blocköverskridande samarbete. Jag vill bestämt hävda att en betydligt mer frihetlig inriktning vore det självklara målet för ett liberalt Centerparti (och även för det borgerliga KD). Denna koalition är den bästa lösningen nu men i grund och botten inte någons förstahandsalternativ. Inför valet 2014 borde alternativen vara ett frihetligt borgerligt (+mp möjligen?) alternativ mot ett systemfokuserat vänsteralternativ. Där trodde jag alla var överens.

Jag är inte heller särskilt förtjust i skapandet av kommunala bolag och tilltron till att kommunala bolag ska leda Örebro framåt och lösa svåra samhällsproblem. Det är en tydlig s-inriktning på den politiken.

Däremot blir jag mycket positivt överraskad av den tveklöst positiva inställning till ekonomiska frizoner som programmet innebär. Man skriver rent ut att man gärna vill ha en sådan i Vivalla. Det är ren C-politik och en viktig fråga för entreprenörskap och integration i kommunen. Det är även glädjande att se stora satsningar på miljöområdet vilket också får anses ha en stark c-prägel, vare sig s eller kd har ju miljön som sitt främsta område.

Även LOV, lagen om valfrihet, som innebär stor valfrihet inom äldreomsorgen är en tydlig c-fråga som säkerligen även kd varit positiva till men som är en eftergift från socialdemokraternas sida. Det är oerhört viktigt i denna konstellation att frihetliga ideal och valfrihetspolitik drivs igenom så att det systemtänk som styrt tidigare s-majoriteter hålls på avstånd.

Sist men inte minst måste tegelbruket nämnas. I den frågan tvärvände bittra moderater och folkpartister efter valet och det är glädjande att det blir av i och med den politiska majoriteten. Moderaternas och folkpartiets u-sväng i frågan är ett svek mot Örebros ungdomar.

Det finns ytterliggare en hel del frågor att reflektera kring, både sådana som jag gillar och sådana som jag anser problematiska ur ett liberalt perspektiv. Just nu nöjer jag mig dock med att önska mina partikamrater i Örebro och deras samarbetskollegor i S och KD lycka till.

Tack Maud

Maud Olofsson har gjort ett fantastiskt jobb som partiledare och i grunden förändrat det politiska klimatet i Sverige genom alliansens bildande. Hon har förnyat Centerpartiet till ett tydligt grönt och liberalt parti och hon har gjort ett gediget jobb som minister. Nu visar hon också fingertoppskänsla och lämnar över till nya krafter i precis rätt tid. Stort tack!