Försöker att inte blanda mig i allt för mycket kring Centerpartiets idéprogram som onekligen väckt mer intresse än förväntat. Kan dock inte hålla mig helt borta från ämnet.
Den vision som väckt mest diskussion, glädje och ilska är den om fri invandring. Den anses av många som orealistisk och extrem. Det finns även centerpartister som menar att dom inte känner igen sig i det nya programmet, eller förslag till program som det ju faktiskt är (rimligen kommer partistyrelsen göra en del ändringar och sen är det slutligen extrastämman som fattar beslut).
För mig som tidigare centerpartist är upplevelsen den motsatta. I det här idéprogrammet skrivs det ut vad det är vi kämpat för även om det aldrig varit så klart formulerat. Den decentralistiska anda som startade med bönder som inte ville låta stat styra över deras jordbruk lever kvar. Idag omvandlas den andan dock till så mycket mer än bara jordbrukarvillkor. Det handlar i fallet med fri invandring om att inte låta stat styra var människor ska bo. Kampen mot överheten är kärnan i centerpartiet och detta idéprogram vattnar mycket och väl vilket om det behandlas på ett bra sätt bör kunna leda till tillväxt.
Det finns mycket annat som man också kämpat för som till exempel avskaffande av timplanen som nu omformulerats till att vilja byta ut skolplikt mot läroplikt. Det betyder alltså inte att barnen ska sluta gå i skolan och ställa sig som barnarbetare på fabriksgolv så som det ibland låtit i debatten. Istället handlar det om att förtydliga att staten har en skyldighet att ge alla barn utbildning och en rimlig kunskapsnivå snarare än skyldigheten att genomföra närvarokoll på hur många timmar barnet befinner sig i klassrum. I slutändan handlar det inte om annat än en mer flexibel skola där barnens rätt till kunskap sätts i fokus.
Det finns fler förslag i idéprogrammet och till exempel lokal skattebas kittlar trevligt. Dock kittlar inte alls blogginlägget som skulle behandla hela programmet så den pucken tar vi en annan gång.
Det som är intressant är hur en bred front avvisar allt som orealistiskt. Inte minst råder det närmast konsensus kring att så som det är idag är det enda realistiska, allt som avviker mer än marginellt är därmed orealistiskt. Det är därför det anses realistiskt med massor av barn som går ur grundskolan med ett korrekt antal timmar i klassrummen men underkänt i flera ämnen men orealistiskt att barn skulle gå ur skolan med "fel" antal timmar men fullgoda kunskaper. Det är också därför det är extremt att säga att människor själva ska få välja var dom vill bo men realistiskt att istället säga att det ska Billström bestämma åt alla. I migrationsfrågor finns det en bred enighet om att vi ska ta emot flyktingar och stå för jämförelsevis liberal migrationspolitik, utom hos SD som ju mer än gärna slänger igen dom få dörrar som är öppna. Men i bakhuvudet tycks det handla mer om bror duktig som vill skryta i FN och få klappar på huvudet av andra länder som inte alls är lika duktiga än en ideologisk övertygelse om att det är rätt att öppna gränser. Så länge vi är bättre är bättre än alla andra kan vi väl slå oss för bröstet och skryta i talarstolen, eller? Finns det någon anledning att göra mer när vi redan vinner? Det är där idéerna kommer in, är idéen att vara bror duktig eller är det att öppna upp gränserna?
Man brukar säga friskt vågat hälften vunnet. Centerpartiets idéprogram är sannerligen friskt vågat och jag hoppas det ger någon utdelning. Ska vi gå efter mediareaktionerna så är det inte riktigt så det verkar. Frågan är vad som händer med det redan torra ideologiska landskap som präglar svensk politik om ett av ytterst få exempel av ideologisk djärvhet skjuts ner fullständigt som orealistiskt, ofta med en finare omskrivning av argumentet att förslaget är annorlunda än dagens realistiska värld. Övriga små partier som i någon grad besitter kunnandet och visionerna för att våga lika friskt lär knappast bli mer sugna om ideologisk tydlighet behandlas som extremism. Risken är då att den ideologiska torkan övergår till öken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar