Monarkin är bara luddig kulturpolitik

Sedan jag blev medlem i CUF 2002 har en av frågorna som jag frekvent debatterat på stämmor och annat varit frågan om monarkins avskaffande. Jag har argumenterat för det rimliga i att låta folket utse sin statschef i härliga demokratiska val i republiken Sverige. Dessvärre börjar jag inse att monarkins vara eller inte vara handlar om helt andra saker än rimlighet och demokrati, monarkin brister ju som bekant i dessa bägge avseenden.

Monarkins försvarare väljer istället att prata om det trevliga med monarkin. Man lyfter mysfaktorn i att ha en kung och det enande i att ha en gemensam symbol, nästan som om det va en grundförutsättning för invånarnas gemenskap. Monarkin handlar enligt dessa rojalister således inte om demokrati utan en extremt luddig form av kulturpolitik. Det är en kulturell symbol som försvaras snarare än ett statsskick. I praktiken har kungen ungefär samma funktion för Sverige som ett visst operahus har för Australien.

Här ska alltså politiker besluta om vad som är mysigt, trevligt och vad som ska ligga till grund för människors gemenskap. Det är luddig kulturpolitik när den är som allra luddigast. Precis som med all annan luddig kulturpolitik som ska styra människors subjektiva bedömningar så ställer jag mig ypperligt skeptisk till detta påfund. En vandrande kulturstatuett, som kungen blivit, är knappast något för riksdagen att försvara. Vill människor sedan hylla och älska familjen Bernadotte så varsågoda men den typen av beslut bör knappast finna sin grund i riksdagen och parlamentarismen. Är det förresten någon som vet vad statschefen i Australien heter? antagligen inte, men operahuset däremot...

Det är hög tid att avskaffa det luddigaste av alla luddiga kulturpolitiska projekt. Att vi dessutom får möjlighet att demokratiskt välja vår statschef kan ses som en ren bonus. Och ja kära kumlabor, för att vara konsekvent så vill jag även skrota alla eventuella tankar på det monarkiliknande projektet i Kumla.