Vardagen tillbaka

Sakteligen så tar vardagen åter form. Valrörelsen är slut och saker och ting återgår till det normala. Det vanliga studentlivet upplevs dock som betydligt mer passivt och stillsamt nu efter en valrörelse än när jag började studera efter att ha varit pappaledig.

Det är intressant att se den fortsatta utvecklingen i rikspolitiken. I nästa vecka ska den nya regeringen presenteras och det ska bli intressant att se ministerfördelning mellan partierna och även vilka nya ministrar vi kan tänkas få. Jag har tidigare önskat mig Annie Johansson som arbetsmarknadsminister vilket antagligen är en högoddsare men i media nämns hon i alla fall flitigt för någon ministerpost. Annie som minister vore bra för Centerpartiet, för Alliansen och framför allt för Sverige.

Efter att regeringen formerats så är det dags för budget. Det intressanta i detta läge är inte främst regeringens budget utan oppositionens. Om de rödgröna väljer att lägga ett gemensamt budgetförslag ger man SD makten att avgöra Sveriges framtid, det vore olyckligt. Förhoppningsvis inser socialdemokratin eller miljöpartiet detta och ser till att inte ge SD den makten men i nuläget känns det osäkert om man kommer agera så ansvarsfullt.

Det kan konstateras att även i den något långsammare vardagen finns det fortfarande en del rikspolitik att hålla koll på. Sedan ska vi givetvis fortsätta att vara en stark, helst starkare än förra mandatperioden, opposition i Kumla.

Svår situation i Örebro

Idag har koalitionen i Örebro, bestående av de borgerliga plus mp, deklarerat att man tänker fortsätta styra i Örebro kommun. Till en början såg det ut som om S+V fått fler mandat än koalitionen och Lena Baastad utropade sig själv och sitt alternativ till vinnare. Sedan har det dock visat sig att koalitionen får 31 mandat mot S+V som får 30 mandat. Dessutom får SD 4 mandat. Det finns inget alternativ som får egen majoritet. Det verkar också som det inte finns några möjligheter till samarbete över blocken eftersom sossarna lagt stor möda på smutskastning av koalitionspartierna, inte minst mot mp som man ändå efter valet trodde att man skulle locka in i ett samarbete.

Det blir givetvis en tuff situation med ett minoritetsstyre och det finns väl en risk att möjligheterna att driva politiken framåt blir ganska begränsade. Dock håller jag med NA's ledare om att socialdemokraterna har huggit sig själva i foten och bäddat för denna situation. Politik handlar om ansvarstagande och förtroende så i grund och botten bör förvåningen över att MP inte vill samarbeta med S inte bli särskilt stor annat än hos några självgoda socialdemokrater.

En blick in i kommande mandatperiod

Eftersom det politiska läget i kommunen är ganska tydligt med en klar majoritet för s+v finns det anledning att nu förbereda sig på fyra år i opposition.

För den kommande mandatperioden gäller det att öka aktiviteten och se till att bädda för framtiden och redan nu förbereda ett maktskifte till år 2014. För egen del har jag nu varit med ett par år i kumlapolitiken och ju varmare kläderna blir desto större blir också möjligheterna att utmana i debatten. Oppositionsarbetet är tufft men också viktigt.

För kommunen är det nu helt avgörande att det blir en kraftfull förändring inom skolans område. Vi har, med framtiden i tanken, inte råd med fler förlorade år av passivitet när Kumla faller i rankingar över Sveriges skolkommuner och många elever lämnar grundskolan med ofullständiga betyg. Det är dagens skola som lägger grunden för morgondagens företagande och därmed också välfärd. I opposition ska vi agera blåslampa och se till att det bränns ordentligt hos majoriteten tills dess att nödvändiga förändringar sker.

Även vård och omsorg behöver kvalitetsförstärkningar och frågan är var pengarna ska tas när den politiska majoriteten fortsatt vill fokusera på lokaler snarare än innehåll. Det återstår också att se hur Lennart Eriksson nu efter valet tar tag i ungdomsarbetslösheten som han angett som en hjärtefråga under valrörelsen. Jag kommer inte att stilla se på om strategin nu lokalt blir den som Göran Persson tidigare använt nationellt. Det duger inte att gömma undan ungdomarna från statistiken genom placeringar i olika meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Ska Kumlas framtid säkras har vi inte råd att ställa en hel generation utanför, då är det riktiga jobb som behövs. Här har socialdemokratin i allmänhet och Lennart Eriksson i synnerhet mycket att leva upp till med tanke på hur man pratat under valrörelsen.

Jag ser också ett ökat behov av demokratiarbete i Kumla. Avståndet mellan våra styrande politiker och vanliga medborgare har jag i dialogen med medborgare under valrörelsen uppfattat som stort, inte minst bland våra skolungdomar. Det finns all anledning att nu arbeta för en vitalisering av det politiska samtalet i kommunen. Politik kan lika gärna vara ett gäng ungdomar som ordnar en rock-konsert och sjunger om orättvisor som det kan vara gråhåriga gubbar runt ett bord med en väldig massa pappershögar. Därför är det viktigt att vi som politiker är tydliga med att vi gärna för en dialog men att vi också avstår från att styra hur den dialogen ska gå till. Den kommande mandatperioden måste vi möta ungdomarna på deras villkor annars är risken uppenbar att bristerna i dialog fortsätter.

Nu tänker vi framåt! Redan imorgon är det möte med barn- och utbildningsnämnden.

Tillbaka efter tungt val

Nu är det dags att väcka liv i bloggen igen. Kampanjbloggen CSEX får nu vila i frid. Jag har även uppdaterat designen och det är troligt att ytterliggare förändringar kommer bli av under kommande veckor.

Valet gick inte som jag hoppats trotts att alliansregeringen fick nytt förtroende. Ett främlingsfientligt parti har tagit plats i politikens finrum. Drygt var 20:e väljare har avlagt sin röst i rasismens tecken och jag kan inte låta bli att undra hur många av dessa som faktiskt har koll på vad dem röstat på. Detta citat från Sverigedemokraternas partiprogram skulle jag tro är okänt hos majoriteten av väljarna:

Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen

Det är inte särskilt stor skillnad på detta och retorik från 30-talet om den "ariska rasen". Jimmie Åkesson och hans partikamrater är rasister och har inget i demokratiska parlament att göra.