I Nerikes allehanda kan vi återigen läsa om Yunus Ismail som blivit misstrodd av migrationsverket gång på gång och som också ska utvisas, men ingen vill ta emot honom. Vad är poängen?
Yunus har spelat med ÖSK men kan naturligtvis inte spela proffessionellt eftersom han inte får arbetstillstånd. Han skulle kunna försörja sigmen får inte. Varför ska svenska myndigheter hindra någon som vill och kan arbeta och försörja sig i Sverige från att göra det?
Samhällsstrukturen, demokratin och myndigheterna har tydligen blivit så självklara att vi glömt bort varför de finns, nämligen för att göra våra liv bättre. Vi organiserar oss i samhället, vi väljer våra ledare och en organisation byggs upp så att allt ska fungera, så till exempel ska alla barn få gå i skolan och även den med dålig ekonomi ska ha bostad, mat för dagen och sjukvård vid behov (eller i alla fall några månader efter att behovet uppstått).
Men vems liv blir bättre, för vems skull, ska man utvisa Yunus Ismail? Vem hjälper vi då? Jag vill att alla människor ska få bo där dem vill, av praktiska skäl, inte minst ekonomiska, så är det naturligtvis svårt att låta alla som vill bo i til exempel Sverige. I detta fall, som många andra, borde det dock vara självklart att låta Yunus stanna. Försörjning och arbete är inte något problem, en utvisning skadar alla parter och har ingen vinnare.
När man funderar på den goda tanken med samhället och sedan ser på migrationsverket är det lätt att komma att tänka på den där viskningsleken där någon börjar viska en mening och så viskas den runt tills den gått hela varvet då den läses upp, nästan alltid har meningen förvrängts. När vi viskar att vi vill att samhället ska hjälpa människor verkar migrationsverket höra något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar