Denver

Har tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg om att bli och vara pappa så nu är det dags att göra ett försök.

Att få veta att man ska bli pappa, att flickvännen är gravid (och ja det var planerat) var en häftig känsla som vände upp och ner på det mesta. När man fick beskedet hade man dock ingen aning om hur det skulle bli och det kändes ungefär som när man var barn kvällen innan julafton, tiden stannade. Efter några veckor som snarare kändes som år började man inse att det inte var dagen innan julafton utan att det var en väldigt lång väntetid innan ungen skulle ut. Som en liten bonus började man inse att det fanns risker hit och dit med missfall och sådant. Väntan var extrem, julklappen var ju så stor.

När Denver tillslut kom ut, en och en halv vecka tidigt, så förändrades allt. Förlossningen som jag varit livrädd för redan innan jag visste att jag ville ha barn gick ganska smidigt, allt man hör om hur kvinnan svär och skriker hemskheter, allt negativt man hör bb och dess personal uteblev och vi var helnöjda. Vi hade helt enkelt en väldig tur med det mesta.

Sedan den 26/11 när Denver föddes har han varit konstant i fokus. När man går och jobar gör man det för att kunnaköpa blöjor till Denver, när man slutar jobba åker man hem för att få se hans leende. Det är klart att blöjbyten kan vara trista och att en del skrikiga kvällar kan vara jobbiga men det är en så försvinnande liten del av det hela. Mestadels är det bara en underbar känsla, skojigt busande och en ny mening med allt man gör.

Det finns några saker som man nog aldrig glömmer. Första gången han tog tag i fingret, första leendet, första blöjbytet, hela första kvällen och alla små ljud han gör hela tiden. Nu är han ju inte mer än två och en halv månad så äventyret har ju precis börjat och det är grymt skoj att veta att det följer en lång fortsättning.