Fas 3 är plusjobb med ett ärligare namn

"Fas 3" får ofta och mycket kritik. I verkligheten är det omarbetade plusjobb (som s-regeringen införde). Jag var skeptisk till plusjobben och är inte mindre skeptisk för att det nu kallas fas 3, även om jag uppskattar ärligheten i att inte döpa det till jobb. Lösningen på detta problem är ganska enkel. Lägg ner skiten och satsa pengarna på något vettigt istället...

Många som bryr sig

Idag var det tyst manifestation mot nerdragningarna i skolan i Kumla. Det kom mycket folkoch manifestationen visar tydligt att kumlaborna är trötta på den förda betongpolitiken.

Ett mått på solidaritet

De nerskärningar som nu görs i Kumla kommun på utbildningsområdet är allvarliga. När personaltätheten minskar och möjligheterna till extra resurser minimeras så ökar klyftorna. Barnen med starkt stöd hemifrån och en god studievana kommer klara sig bra även efter nerskärningar. Det är barnen som inte har ett fullgott stöd hemifrån, barn som redan idag har det jobbigt, som drabbas hårdast. För mig handlar det om solidaritet.

Ofta verkar det som om solidaritet kan mätas i skattesatser, ju högre skatter man förespråkar desto mer solidarisk är man. Det är varken ett träffsäkert eller korrekt sätt att mäta. Solidaritet bör istället definieras av hur väl vi ställer upp för andra människor, hur väl individens rättigheter uppfylls. Ofta är höga skatter och avgifter det som skapar klyftor. Till exempel kan sänkta arbetsgivaravgifter vara en kraftfull åtgärd ur solidarisk synpunkt. Det möjliggör nämligen för människor att ta sig in på arbetsmarknaden och skapa sin egen försörjning.

Ur ett solidaritetsperspektiv är det helt centralt hur väl vi tar hand om människor som inte själva har möjlighet att på ett kraftfullt sätt föra sin egen talan. Det är för människor som själva inte har makten över sitt eget liv som kommunens ansvar är som allra störst. Hur väl detta sköts ger en mycket god bild av hur det solidariska samhället fungerar. Hur väl barn i svåra situationer kan stöttas och garanteras rättigheter är en helt central fråga om vi ska öka solidariteten.

Just i detta nu lyssnar jag på Håkan Juholt, via expressens webbsändningar, som påtalar problemet med barnens svårigheter att få komma till tals. Klokt sagt. Han partikamrater i Kumla behöver ta till sig av dessa ord. Med situationen som uppstått i Kumla efter sju decennier av socialdemokratiskt styre är solidariteten, inte minst med barnen vars talan allt för sällan kommer fram, hotad. När skolorna ska spara så är det extra resurserna som försvinner först. Det är insatserna med syfte att stå upp för dem i svåra situationer som riskerar försvinna. Det är uppenbart att i det den nu förda politiken saknas solidaritet.

62,5% i skatt om finansministern får bestämma?

I kvällsöppet fick Borg och Waidelich (eller hur det nu stavas) frågan om hur mycket någon som tjänar 20 000 respektive 60 000 ska få behålla. Båda tyckte att den som tjänar 20 000 ska få behålla 15 000 och den som tjänar 60 000 ska få behålla 30 000. Det innebär att av en löneökning från 20 000 till 60 000 ska 62,5% gå i inkomstskatt (25/40), vilken galenskap! Tydligare bevis på att det inte längre finns några moderater utan bara olika former av sossar är svårt att hitta. Tack och lov var dessa herrar ute och cyklade, redan idag får den med 60 000 behålla dryga 37 000.

Ung vänster bryter mot ordningslagen

Jag börjar bli riktigt trött på hur Ung vänster kontinuerligt affischerar på ett sätt som inte är tillåtet. Det framgår tydligt i lokala ordningsföreskrifter vad som gäller och att regelbrott mot dessa föreskrifter kan beivras genom ordningslagen. Ändå verkar ingenting göras åt denna olovliga affischering. Det är givetvis ingen slump att ung vänster har fått till en aktiv avdelning i Kumla, något som de flesta övriga partiers ungdomsförbund misslyckats med. Ung vänster respekterar inte demokratins spelregler och struntar i reglerna som satts upp gemensamt och demokratiskt i kommunen. Med denna självpåtagna ensamrätt på affischering som Ung vänster har i kommunen påverkas demokratin negativt. Samtidigt görs ingenting för att beivra detta.

Nu får det vara nog! Jag kommer ta striden till den dagen lika villkor gäller för alla ungdomsförbund i Kumla. Respektlöshet och lagbrott kan inte fortsätta att främjas så som är fallet idag.

Jag förväntar mig att Vänsterpartiet, som så gärna pratar om rättvisa, är beredda att delta i kampen för rättvisa på den demokratiska spelplanen.

Ologiskt och radikalt av Juholt

I dagens agenda svarade Håkan Juholt på ja och nej frågor. Han förtydligar då att han svarar nej på ett införande av euron med att han med ja- och nejfrågor måste svara utifrån nuläget, euroinförande kan alltså bli aktuellt längre fram men inte nu så därför svarar han nej. Ett logiskt resonemang som jag kan köpa. Det intressanta är då att han i samma utfrågning svarade ja på att avskaffa monarkin. Det kan inte tolkas på annat sätt än att han vill avskaffa monarkin omedelbart, hade det inte varit aktuellt nu skulle han ju enligt sitt eget resonemang svarat nej. Radikalt! Dessutom konstigt eftersom han i euro-frågan hänvisar till folkomröstningen och därmed befolkningens åsikt, det finns knappast något folkligt stöd för att avskaffa monarkin. Hans svar är helt klart osammanhängande, ologiska och väldigt radikala.

Olofsson, Werme och Larsen

Idag har det verkligen tagit fart en debatt om Maud Olofssons framtid som partiledare. Det tycks råda en bred enighet om att hon genomfört väldigt mycket bra som partiledare men det finns även röster för att förnyelse behövs. Jag har stort förtroende för Maud men tillhör skaran som tror att vi behöver byta ledning senast 2012 och helst redan i höst. Vi skulle knappast få samma problem att hitta en lämplig följare på ämbetet som vi sett inom socialdemokratin utan det finns färgstarka alternativ som skulle göra sig utmärkt på posten. Min favorit för uppdraget är den som nämnts mest i sammanhanget, Annie Johansson.

Jag läser Staffan Wermes blogg och noterar att han inte håller med om att Centerpartiet är liberalt. Det är verkligen att kasta stenbumlingar i glashus. Om ingången i diskussionen är att stärka liberalismen i Sverige så är det inte främst Centerpartiet som behöver byta partiledare utan Folkpartiet. Språktest, obligatoriska gynundersökningar och batonger är inte särskilt frihetligt, tyvärr Werme! Däremot delar jag ingången i inlägget att det behövs starkare liberalism och mer av ideologi i svensk politik. Idag är det dessvärre vare sig C eller FP som står för detta utan ickepartiet Liberaldemokraterna. Det finns således hemläxa att göra för bägge partierna i riksdagen som kallar sig för liberala. Centerpartiet har bokat in extrastämma 2012 för att anta ett nytt spetsigt och liberalt idéprogram, jag väntar med spänning på att Folkpartiet ska börja planera något liknande.

Jag måste även kommentera Christina Höj Larsens (v) inlägg på newsmill om frizoner. Att vänsterpartiet avskyr sänkta skatter är inget nytt men sällan har någon vänsterpartist så tydligt deklarerat förakt mot verkligheten. Enligt artikeln har segregationen i till exempel Rosengårsd och Rinkeby skapats av alliansregeringen. Om hon verkligen menar allvar med sin artikel så undrar jag om det var under Wermes stenbumling som Larsen gömt sig fram till 2006... I verklighetens Sverige kan hon då inte befunnit sig.

Hur skrapar vi fram miljonerna som behövs?

Resultaten av den socialdemokratiska politiken i Kumla är tydlig. Samtidigt som man stoltserar med nytt kommunhus, flashigt bibliotek, stadens andra konstgjorda sjö med tillhörande park och ett nytt (200-miljoners?) badhus på gång så förfaller kärnverksamheten. Socialförvaltningen som stöttar människor med svåra problem såväl som tar hand om våra äldre gör 25-miljoners underskott år efter år. Skolorna går på knäna och det är barnens framtid som offras för att bygga nya fasader till kommunen.

Det är uppenbart att det måste till förändring, frågan är bara hur. Även om vi redan idag skulle få ett maktskifte finns fakturorna för alla byggen kvar att betala. Hur skapar vi resurserna för att klara uppdraget vi har för våra barn och äldre? Kan vi kraftigt reducera det kommunala ansvaret för vuxnas tillgång till kultur och helt enkelt hävda att myndiga personer får ta ansvar för sin egen kulturkonsumtion? På så sätt kan en del pengar sparas in och flyttas över till andra viktigare verksamheter. Antagligen är det långt ifrån tillräckligt för att täcka upp behoven inom utbildning och omsorg men i alla fall en start. Vad kan mer göras? Det vore intressant att se hur mycket pengar som läggs på att subventionera fik, solarier och annat som drivs i kommunal regi, ännu ett par slantar till att förstärka kärnverksamheten? Antagligen kan även effektiviseringar ge en hel del och stärkta möjligheter för alternativa driftsformer dra sitt strå till stacken.

Nej, jag har inte något klart svar på hur situationen ska lösas men jag är innerligt trött på en majoritet som skryter över byggnader och inte låtsas om problemen med innehållet. Vore på tiden att få till en diskussion om hur vi tar oss framåt istället för att förneka problemen. Jag tror att en del av lösningen handlar om att lyfta diskussionen från politiska möten och stängda dörrar på kommunhuset och ta ett helhetsgrepp tillsammans med invånarna. Var och hur skapar vi ett sådant forum?

Några lösa funderingar i ett blogginlägg förändrar inte verkligheten för barnen i skolan men någonstans måste det börja.