Hjälp! Köksborden är borta!

Jörgen Johansson bloggar om a-kassan, inlägget går att läsa här. Han följer partilinjen som innebär en obligatorisk a-kassa och som i slutändan förespråkar en sammanslagning mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Jag kan dock inte hänga med på resonemanget bakom den obligatorisk a-kassa. Jörgen resonerar om att trygghet för alla är en självklarhet, att stå utanför a-kassan innebär minskad trygghet och därför ska vi tvinga folk att vara med.

Även om man är med i ett parti och tycker att Centerpartiet såväl som alliansen gör det mesta rätt så finns det frågor man inte gillar, typ FRA och IPRED, där jag inte förstår och än mindre kan försvara partiets agerande. Inför valet 2006 var löftet om obligatorisk a-kassa en sådan fråga. Människor har, utan obligatoriet, valet att själva avgöra vilken trygghet man vill ha i det fallet man skulle förlora sitt jobb.

Den som inte är med i a-kassan har själv valt det, man tar den risken för att spara slantarna det kostar att vara med. Jörgen Johansson tycker att medlemskap i en a-kassa är en bra idé, många svenskar har uppenbarligen en annan åsikt, är det då en bra idé att tvinga folk att göra som Jörgen vill? Jag tycker inte det. Inte för att jag inte köper Jörgens argument om att a-kassan ger trygghet, utan för att det är inte politikens beslut.

Centerpartiet och centerpartister pratar så ofta om det berömda köksbordet, det är där den riktiga demokratin finns. Köksbordsdemokratin är, trotts det mindre upphetsande ordet, den bästa frågan som Centerpartiet kan driva. Mer makt över sitt eget liv är något som är värt att kämpa för hur hård kampen än blir och därför är köksborden nyckeln till valframgång den 19/9. Jag förstår bara inte var köksborden tog vägen i denna fråga.