Fiendens fiende inte nödvändigtvis god, Wikileaks är inga änglar

Jag blir förundrad över den brist på kritik mot Wikileaks som jag anser är ganska konstig. Det finns all anledning att kritisera den verksamhet som Assange och kompani bedriver. Visserligen är jag för öppenhet på internet och helt klart irriterad över den övervakningsiver som verkar vara på det politiska modet i hela västvärlden. Wikileaks kan i viss grad ses som en motreaktion mot dessa begränsningar där Assange agerar motpol och istället för att övervaka och begränsa göra allt mer material tillgängligt och öppet. Dock bör man vara försiktig med att hylla Wikileaks även om man har samma ståndpunkt som Assange när det gäller övervakning av internet.

Det material som Wikileaks publicerar har man fått på olovligt sätt, antingen via läckage eller via dataintrång. Förutsatt att man inte vill ta bort möjligheten till hemligstämplat material och kämpa för att allt offentligt ska vara helt öppet, så även militära hemligheter och diplomatiska kontakter, så bör man ta avstånd från Wikileaks och deras publiceringar. Det är helt enkelt inte acceptabelt att stjäla och publicera hemligt material. Kanske har vi gemensamma fiender i den övervakningskultur som råder, kanske finns det dem (inte jag) som ogillar USA och känner en gemenskap med Wikileaks (som ju främst riktat in sig på amerikanska dokument) men att Wikileaks i vissa anseenden kan vara fiendens fiende innebär inte automatiskt att Wikileaks är en vän.

Reinfeldt riskerar 2014 bli vad Persson var 2006

2006 var ett väldigt viktigt år för svensk politik. Sverige fick en borgerlig regering (och denna gången var det en väl samlad och förbered borgerlighet som tog över makten). Valet 2006 var historiskt och vanns till stora delar tack vare borgerliga partiernas täta samarbete och att man lyckades presentera ett trovärdigt regeringsalternativ. Dock var det inte bara det som avgjorde valet.

I andra ringhörnan stod en Göran Persson som verkade trött, lite överlägsen och som ledde ett land där ekonomin gick som tåget men arbetslösheten sjönk alldeles för långsamt, framför allt bland ungdomar. Hade Persson förmått att pressa ner arbetslösheten i en högre takt så hade den jobbfråga som kom att dominera valrörelsen och där borgerliga partierna tog paradseger efter paradseger inte kommit fram.

Nu är vi återigen i en situation där vi hämtar oss från en lågkonjunktur, denna gången en väldigt låg lågkonjunktur. Vi kan vara helt säkra på att valet 2014 i stora delar kommer avgöras utifrån hur väl den starka ekonomiska tillväxten kan omsättas i nya arbeten. Åtminstone är det ett krav att klara arbetslinjen om borgerligheten ska ha en chans. Risken som jag ser är att regeringen blir allt för passiv, sänker reformeringstakten och historien upprepar sig. Utan en aktiv politik för fler arbete så riskerar arbetslösheten att bita sig fast och dessutom riskerar regeringen utan ständig förändring att framstå precis så trött som Persson gjorde. Helt plötsligt är det en socialiströra med ny s-ledare och nya språkrör i mp som framstår som efterlängtade förnyare av en trött svensk politik.

Som tur är går det att undvika. Det går att reformera arbetsmarknaden ytterliggare och skapa en ny svensk modell baserad på flexibilitet och rörlighet. En modell som på många sätt kan vara en tillbakagång till det gamla, då arbetsmarknadens parter fick förtroendet att regera på arbetsmarknaden utan att regeringar lagstiftade om turordningsregler och annat trams. Med en aktiv politik som främst handlar om avregleringar, minskade skatter/avgifter och minskade regelbördor kan det ekonomiska tåget förmå att även fånga upp människorna på perrongen som vill ha arbete. Då kan alliansen bli en borgerlig framgångssaga som lever under lång tid framöver.

EU-skatt vore rimligt

Reinfeldt och Cameron säger enligt svd nej till EU-skatt. Jag tror det finns anledning att fundera både en och två gånger om det inte kan vara rimligt att ge EU beskattningsrätt. Jag vill se ett federalistiskt EU, det där som en del skräms med, en EU-stat.

Jag vill ha maktfördelning utifrån var besluten hör hemma och där ansvar kan utkrävas och i största möjliga mån vill jag att besluten ska fattas direkt i folkvalda parlament. Ska parlamenten få någon möjlighet att bedriva sin politik så bör dem också få möjlighet och avkrävas ansvar vad gäller finansiering av sina förslag. Då är det betydligt bättre att EU får beskattningsrätt än att nationella ministrar förhandlar och finansierar förslag med medlemsavgifter. Avståndet till EU blir mycket längre om det går via Sveriges riksdag som väljer ministrar som i sin tur deltar på möten bakom stängda dörrar än om besluten fattas av folkvalda parlamentariker.

Vare sig EU-stat eller beskattningsrätt framstår utifrån detta perspektiv som särskilt skrämmande.

Bra att Maud säger ifrån

Maud Olofsson kritiserar nu försvarets inställning när de vill överklaga 50-100 redan byggda vindkraftverks byggnadslov för att dessa sedan ska rivas. Försvaret bör rimligtvis klara av att bedriva sin verksamhet även om det finns ett och annat vindkraftverk inom några mils radie från flygplatserna.

Försvarets grundläggande uppgift är att skydda Sverige (och ibland andra) från yttre hot. Därför blir det givetvis en konstig inställning att försvaret ska driva på för att riva något som är en viktig del i kampen mot ett av dem största, kanske det allra största, hotet. Klimathotet bör tas på allvar och då kan inte försvaret kämpa för att riva vindkraftverk som redan blivit godkända och varit i drift i tio år.

Det är bra att Maud tar till orda i frågan och förhoppningsvis kan hon få med övriga regeringen på tåget, allt annat vore ytterst beklagligt.

Förnyel(s)e?

Nu har Mona Sahlin gett beskedet att hon inte ställer upp till omval. Förnyelse är det ord som används allra mest just nu. Beskedet som socialdemokraterna fick i valet var att deras färdriktning inte uppskattades vilket gör att kraven på förnyelse känns logiska.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera kring hur förnyelsen ska gå till. För fyra år sedan var läget liknande, Göran Persson avgick och Mona Sahlin kom in som partiledare. Frågan är om nu Sahlin var det bästa valet för fyra år sedan, vem ska kunna göra det bättre nu? Dem senaste fyra åren har knappast inneburit någon invasion av nya stjärnskott inom socialdemokratin utan troligtvis blir det ungefär samma namn som diskuteras som för fyra år sedan, namn som då fick stå tillbaka till förmån för just Sahlin.

Sahlin som partiledare innebar också en ny och till synes efterlängtad ledarstil inom socialdemokratin som byggde på öppenhet och lyssnande på gräsrötterna. Ett stort arbete genomfördes för att lyssna in vilken politik som medlemmarna ville se från partiledningen. När denna politik, som alltså lyssnats in, inte får godkänt av väljarna, hur ska då en ny förnyelse av det politiska innehållet gå till?

Att förnyelse krävs och att den behöver bli omfattande står klart. Frågan är bara hur den ska gå till och om socialdemokratin klarar av att genomföra den. Annars kan vi få se ett allt mer liberalt Sverige växa fram där dem socialistiska idealen allt mer marginaliseras. Det ska helt klart bli intressant att följa utvecklingen.

Övervakning av mjöl helt ofarligt?

Så fort det diskuteras integritetsfrågor så kommer det argument om att den som har rent mjöl i påsen inte behöver oroa sig. Argumentet har använts flitigt på senare år inte minst kring FRA och IPRED men även nu med Bodstömsdirektivet... eller jag menar datalagringsdirektivet.

Men är integritet verkligen bara för dem kriminella? Är det verkligen helt ok för den med rent mjöl i påsen att staten har full koll på varje liten gnutta mjöl? Jag tycker inte att det är okej att ens liv övervakas med dataspaning och övervakningskameror, att ip-adresser delas ut till kommersiella bolag och att vänskapskretsen kartläggs. Det är inte för att övervaka varandra vi har ett samhälle och gör saker gemensamt, det är inte för att kartlägga grannens liv som vi har en stat.

Det är inte okej att staten tar sig dessa rättigheter och det spelar då ingen roll hur rent mjölet är. Information om vem jag skickade mail till igår behöver inte staten ha tillgång till. Informationen i mailet behöver inte genomsökas av staten. Inte ens om olaglig fildelning skett från mitt ip-nummer ska staten tvinga min operatör att lämna ut mina uppgifter till upphovsrättsinnehavare. Jag vill inte bli filmad varje steg jag tar, trotts att jag varken misshandlar eller våldtar.

Så innan du använder argumentet att rent mjöl i påsen gör att man inte behöver oroa sig för övervakningen så bör du fråga dig några grundläggande frågor. Vad är staten för något? Hur påverkas du av att staten vet allt om dig och ditt liv? Om kunskap är makt, hur mycket makt över ditt privatliv är du då beredd att ge ifrån dig till staten? Varför ska staten tillåtas stoppa sina klåfingriga händer i din påse med mjöl när det inte ens finns misstanke om brott? Är big brother bara en dålig dokusåpa eller din vision av ett framtida Sverige?

Låt min påse med mjöl vara ifred.

Demokratiska varningsklockor

Idag går nyheten att datalagringsdirektivet ska införas. Oscar Fredriksson skriver kort och koncist. Kombinationen av paranoia efter 11/9 attackerna och internet tycks ha avlägsnat all respekt för människors integritet i politiken. Allt mer information om våra privatliv ska lagras och analyseras.

På tal om information så röstade Barn och utbildningsnämnden i Kumla igår för en målsättning för hur nyanlända människor från andra länder ska välja skola. Kommunen agerar själv informatör om vilka förutsättningar som finns på de olika skolorna och denna information ska nu ges med målsättningar kring vad människor utifrån informationen ska välja. Att detta i slutändan innebär att kommunen inte längre informerar objektivt och sakligt verkade inte vara så viktigt. Istället ska man vinkla informationen för att människor ska välja enligt kommunens önskemål så att majoriteten kan känna sig nöjda med statistiken.

Mina demokratiska varningsklockor ringer på högsta volym i huvudet men kanske är demokrati inte längre så viktigt när vi nu ska införa datalagringsdirektivet som komplement till FRA och IPRED.

Kött hela veckan

Miljöpartiet har lagt förslag om vegetarisk måndag i kommunen. All verksamhet utom äldrevården skulle då endast servera vegetarisk mat på måndagar. Att köttproduktion i många fall bidrar till klimatutsläpp vet vi om och likaså innebär det givetvis den otrevliga upplevelsen att bli slaktad för djuret, det hör ju liksom till. För en del djur är säkerligen livet i fångenskap mer eller mindre en plåga det också.

Jag anser dock inte att en vegetarisk måndag är en bra idé. Människor bör få välja själva och vill man äta vegetariskt så tycker jag det är bra om den kommunala verksamheten kan erbjuda ett sådant alternativ. Att däremot införa en dag där köttet tas bort helt är inte en bra lösning. Klimatproblemen kommer vi åt genom tekniklösningar och att aldrig tumma på grundtanken om att man ska betala för sina utsläpp. För djurens skull finns det djurskyddslagar som bör ge den livsstandard som anses vara rimlig att upprätthålla.

Jag kan se att det kan anses finnas vissa moraliska aspekter kring att äta kött. Att döda ett djur för föda, speciellt som vi ju faktiskt klarar oss bra på icke animalisk föda om vi så önskar. Dock ser jag inte det som något konstigt att äta djur och det hör på något sätt till mänskligheten. Samma tankesätt gäller ju faktiskt djur, ett djur som upplevs som farligt avlivas men vi avlivar inte alla rovdjur bara för att dem äter andra djur. Att äta djur anses i samhället vara acceptabelt och jag tycker den värderingen är rimlig. Därför är det också rimligt att både animaliska och vegetariska alternativ serveras för den som så önskar i den kommunala verksamheten, oavsett veckodag.

Liberal, nazist eller bara förvaltare?

Idag var det dags för möte med Barn och utbildningsnämnden. Inte särskilt upphetsande, att försöka driva liberal politik i nämnden är lite klurigt, inte bara för att majoriteten är röd utan även för att i kommunpolitiken tycks all ideologi vara förbjudet. Nämnden ska helst bara förvalta verksamheten och om något går fel så finns det ju alltid en regering att skylla på...

Men just när jag önskar mig mer ideologi får jag se detta gästbloggsinlägg av Stig Andersson på Eva Hillén Ahlströms (s) blogg. Herregud!

Ironiskt nog så har blogginlägget som påstår att moderaterna delar nazisternas människosyn och att moderaterna vill att sjuka ska ta livet av sig också följande regel för kommentarer:

"I den här bloggen eftersträvar vi en öppen debatt och välkomnar kommentarer. Men vi vill att tonen där vi tilltalar varandra är artig och att det som lyfts fram hör till ämnet för det inlägg som kommenteras."

Andras rikedom inte ett problem

I och med den internationella konferens som hålls i Örebro kring barnfattigdom är det inte alls oväntat att ämnet kommer upp till diskussion. Dock är det synd att det hela tiden ska handla om relativ fattigdom istället för den absoluta fattigdomen. I valrörelsen hörde jag till och med politiker som sa att det bara är den relativa fattigdomen som är intressant. Vilket vansinne!

Denna mening som finns i NA visar på definitionsproblemen.

"En tydlig trend i Sverige de senaste åren är att den absoluta fattigdomen minskar medan den relativa ökar. De fattiga får alltså mer pengar, men klyftan till de rika ökar "

Detta bör tolkas som något positivt. Om jag får höjd inkomst så bli min ekonomi bättre, det påverkas inte av att någon annan kanske får en större inkomstökning. Relativ barnfattigdom är därmed inte det som bör fokuseras på eftersom den antyder att man blir fattigare av att ha en rik granne. Bara i en vänsterpolitik baserad på avundsjuka och klasskamp kan den sneda verklighetsbeskrivningen accepteras.

Som liberal ser jag istället positivt på att människor får det bättre.

- Grattis Sverige till en krympande barnfattigdom! ...och grattis även till dem rika som också får det bättre!

Fortsatt oppositionsarbete

Maria Haglund(m) som denna mandatperiod varit oppositionsråd för moderaterna och även ledare för den 5-partikoalition som finns i oppositionen. Nu har Maria Haglund nappat på ett erbjudande att bli kommunalråd i Örebro. Jag tycker det är synd för Kumla att så blir fallet men samtidigt så förstår jag att utmaningen lockar och därför är det inte mer att göra än att önska ett stort lycka till i det nya uppdraget. Ett stort lycka till ska även riktas till Mats Hellgren som tar över som oppositionsråd för moderaterna i Kumla.

I Kumla behöver oppositionen, oavsett företrädare, fortsätta arbeta hårt för maktskifte och jag tror att ett förnyelsearbete behöver inledas och bedrivas kontinuerligt. Vi får inte stanna upp och tro att dem lösningar som vi presenterade inför valet '10 är dem som alltid ska gälla. En kontinuerlig process med ifrågasättande av såväl majoritetens som den egna politikens innehåll och metoder behövs.

För varje mandatperiod som går med fortsatt sossestyre blir kommunen lite mer sossifierad. Det är redan idag svårt att se var kommunen slutar och socialdemokraterna börjar, allra svårast att se denna skillnad verkar socialdemokraterna själva ha. Bara med ett maktskifte kan Kumla bli en frihetens och mångfaldens kommun. En kommun där invånarna själva får bestämma över den kommunala servicen som var och en tar del av. Arbetet med ett nytt Kumla behöver börja planeras redan nu för att sedan kunna sjösättas efter valet '14.

Har Eriksson fallit i glömska?

Under valrörelsen sade sig Lennart Eriksson kämpa för Kumlas ungdomar. Jag gillade inte den politik han stod för men ansåg det ändå hedervärt att han vid upprepade tillfällen poängterade vikten av satsningar mot unga, inte minst vad det gäller arbetsmarknaden. Dock var det för mig lite oklart varför inget gjorts tidigare. På den lokala s-hemsidan går följande att läsa.

Tiotusentals unga vuxna ska ta plats i samhället. Det är ett fantastiskt tillskott av nya idéer, kunskap och erfarenheter. En stark vilja och engagemang att förändra är viktiga i samhällsbygget. Det måste vi uppmuntra och ta vara på.

Nu finns det anledning för Eriksson, och övriga socialdemokrater, att efter valsegern ta tag i problemet. Lovar man guld och gröna skogar i valrörelsen går det inte att glömma allt man sagt så fort valresultatet är klart. Ännu har ingenting förändrats däremot har dem upprepade poängteranden som gjordes under valrörelsen om ungas situation upphört. Kanske har Lennart Eriksson bara glömt bort att driva sin hjärtefråga eller så har han förträngt den. Kanske planeras någon stor satsning från kommunen för att lyfta frågan och börja arbeta för en lösning på dem stora problem som finns för ungdomar i Kumla. Än så länge vet vi inget mer än att fortsatt passivitet råder.

Efter valet har dock den socialdemokratiska ledningen dock varit tydliga med en sak: det är inte ungdomars verklighet som ligger till grund för den socialdemokratiska politiken. När ett antal tjejer skrev ett medborgarförslag om behovet av ett ungdomscafé valde majoriteten att angripa tjejernas verklighetsuppfattning och kunskap om utbud i Kumla istället för att gå tjejerna till mötes med en fördjupad dialog.

Jag förutsätter att arbetet med förbättringar för Kumlas ungdomar tar fart snarast. Det var om jag inte missminner mig den fråga som Eriksson ansåg vara den allra högst prioriterade frågan i valrörelsen. Om planer finns hos Eriksson för ytterliggare mandatperioder som kommunstyrelseordförande bör resultat presenteras innan nästa val. Dessa resultat bör innehålla en förbättring av ungas situation på arbetsmarknaden jämfört med övriga landet och jämförbara kommuner, höjd måluppfyllelse i skolan, bättre aktivitetsutbud för ungdomar och sist men inte minst en förbättrad attityd när det handlar om dialog mellan kommun och allmänhet. Utifrån dessa punkter kommer åtminstone jag granska och ställa Eriksson till svars hösten 2014.