Sverigedemokraterna har varit väldigt skickliga på att framställa sig som ett rumsrent parti. Bakom det ligger både smarta strategier och en partiledare som stundtals framstår som rena svärmorsdrömmen. En av strategierna har varit att göra sig själva till martyrer, "oj vad det är synd om oss som inte får vara med och blir utestängda av etablissemanget"-strategin har använts flitigt.
Ett resultat av deras strategi kan ha blivit att övriga partier överansträngt sig för att inte ge martyrmöjligheten till SD. Av rädsla för att partiet ska kunna tycka synd om sig själva till följd av tuffa angrepp och anklagelser har vi helt enkelt avstått för att kalla SD för till exempel rasistiskt. Istället har beskrivningar om den invandrarfientliga politiken omformulerats till stängda gränser och liknande något mjukare formuleringar. Resultatet kan tyvärr ha blivit att SD visserligen saknar möjligheter till martyrskap men däremot i stora kretsar accepterats som rumsrena.
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta strategin. Vi kan inte låta bli att kalla saker vid deras rätta namn för att vi inte vill ge möjligheten till martyrskap. Att påstå att människors etnicitet avgör samhällets möjligheter är rasistiskt, det bör det inte råda några tvivel om. Är det då läge att börja använda ordet rasism igen? Om ärligheten leder till att SD blir martyrer istället för rumsrena så är knappast någon större skada skedd.
Viktigt är att inte förutsätta att alla väljare, eller ens medlemmar, i Sverigedemokraterna är rasister. Dem flesta av väljarna och en betydande del av medlemmarna har säkerligen baserat sitt ställningstagande på den mediebild som SD försökt skapa med Åkesson i spetsen. Sverigedemokraterna som parti visar i sina ideologiska texter tydligt rasistiska värderingar men det är inte alla sympatisörer som lusläser den typen av dokument, vare sig i SD eller andra partier. Detta bör dock inte hindra oss från att vara ärliga med att Sverigedemokraterna som parti ändå är rasistiskt.