Staten bör inte försäkra inkomstskillnader

Ibland finns ett behov av att skriva lite mer övergripande. I ärlighetens namn är det mer som behöver göras än att peta i detaljer i samhället, större förändringar som inte får plats i den vanliga debatten. För mig är rättvisa en ledstjärna i det politiska arbetet och det finns all anledning att fundera över vad rättvisa är.

I Sverige ordnar staten med en väldig massa system och försäkringar, i huvudsak tycker jag att dessa försäkringar och en statlig finansiering är korrekt. Vi betalar även en väldigt hög skatt för att kunna finansiera dessa system. Att ta gemensamt ansvar och ha en trygghet i det offentliga är bra, men systemen måste ändras för att bli rättvisa.

I den svenska politiken, från höger till vänster, är man nästintill eniga om att staten ska behandla människor olika. Beroende på inkomst avgörs hur stor del av var och ens inkomst som ska betalas i inkomstskatt, hur många kronor vi ska få när vid sjukdom, arbetslöshet eller, som vi debatterat på sistonde, föräldraledighet. En arbetslös före detta direktör får alltså en större kaka av dem statliga finanserna än ett arbetslöst vårdbiträde. En föräldraledig polis får mer än den föräldralediga studenten. Är detta rättvisa? Är det motiverat att två människor i samma situation ska behandlas olika av det offentliga?

Ska vi på allvar prata om rättvisa och en rimlig fördelningspolitik kan vi orimligen försvara att statliga medel används för att bevara inkomstskillnader för människor som av någon annan anledning plötsligt förlorat sin ordinarie inkomst. Ska vi på allvar prata om rättvis fördelningspolitik bör %-satsen för vad var och en av oss betalar i inkomstskatt vara densamma oberoende av vår inkomst. Ska vi på allvar prata om rättvisa bör staten behandla oss lika oberoende av inkomst inom alla områden.

Vi måste med andra ord införa ett grundtrygghetssystem som försäkrar alla till samma nivå. Vi måste införa ett plattskattesystem så att %-satserna är lika för alla och i och med att vi övergår till ett gruntrygghetssystem kan skattetrycket minskas avsevärt mot dagens läge. Den som sedan önskar är naturligtvis fri att använda den inkomstökningen som kommer av skattesänkningar till att teckna privata försäkringar och på så sätt försäkra sig om en inkomst som relaterar till den vanliga inkomsten även vid tex sjukdom eller arbetslöshet. Det innebär att försäkringen blir dyrare för den som vill ha ut högre ersättning och billigare för den som nöjer sig med en lägre ersättning, precis som alla andra områden där man betalar mer för en bättre produkt.

Vi måste också se över allmänt ivägskyfflande av omotiverade bidrag. Gruntryghetstanken innebär att vi inte behöver krångla med olika typer av bidrag och system, staten försäkrar en viss nivå och utöver detta finns det ingen anledning att ge ytterliggare bidrag. Det finns inget som säger att alla föräldrar är bidragsberoende och därmed i behov av barnbidrag. För mig är det provocerande att betala in skatt som staten förvaltar genom att ge människor, oavsett hur feta bankkonton dem har, över en tusenlapp i månaden per barn i bidrag.

Välja själv är alltid bättre än att staten väljer. Trygghet till alla är bättre än bidrag till den som inte behöver. Rättvisa är bättre än orättvisa.